På återseende kära Okegbala
Det är med många delade känslor som jag närmar mig min hemresa – dels så längtar jag så innerligt efter att få se alla er mina underbara vänner, släktingar och familj, men vetskapen om att jag snart måste säga ”På återseende” till familjen och vännerna här gör sig också allt mer tydlig. Det är med mycket tacksamhet som jag ser tillbaka på veckorna här, men också givetvis många skratt efter alla tokigheter med diverse pose-kommandon som ”hug me more”, ”look nicer” osv, de förvirrande stunderna då folk frågar vad jag har i mina fickor (efter hopp om att jag bär på buntvis med dollar att dela ut), hur ens bok som nyss var en gåva blev ”lånad” av frun i huset (har fortfarande inte återsett den…), stått i underkläder inför en tillökande publik (sa jag föresten att den dagens underkläder var i spets..stora ögon blev det – haha, suck.) och till sist dessa lustiga diskussioner om kulturer och hudfärger (då oyibons hudfärg verkar vara den med mest nackdelar enligt många här). Sen ska jag ju inte fara med osanning, så finns det en del saker jag kommer vara tacksam för att få lämna – så om dessa djur (dels ormarna, men även de mindre trevliga djuren som visat sig på mitt rum så som spindlarna och skopinonen), myror i brödet, alla dessa frierier från män 50+ och jag är tacksam över att snart få duscha i rent vatten (sen är jag mycket väl medveten om att jag är lyckligt och rikt lottad som kan få uppleva detta liv som en erfarenhet men sen åka hem till vardagslyxen, min förhoppning är bara att kunna förvalta erfarenheterna väl). Jag är mycket tacksam för alla måltider som vi har fått dela här, men nu börjar jag i ärlighetensnamn bli trött på nudlar och ett kokt ägg till lunch (som jag nu snart har ätit under 9 veckors tid, med ytterst få undantag) – jag har nu aldrig i mitt liv ätit så mycket ägg som jag har gjort under tiden här, nu är jag klart ägg-mätt för en tid kan jag lova! Jag kommer sakna plantine (matbananerna), alla utsökta frukter och de lustiga degarna som kan bestå av både vetemjöl eller yam (casawa har också dykt upp ibland, men jag föredrar klart de andra två så att säga). Men ni ska bara veta hur jag ser framemot att äntligen få äta ”svenskmat” och få njuta av ”svensk-fika” med nära och kära. Livet här ute i bushen blir ganska så isolerande, och förmågan att sysselsätta sig när man är ensam under dagarna är mer eller mindre en utmaning:) Jag saknar att kunna åka till stan, träffa vänner och känna friheten i att röra mig vart jag vill – men visst har detta också varit en nyttig erfarenhet med sin charm på sitt vis.
Idag, måndag, fick jag den stora äran att följa med Mrs Femi till den lokala markanden. Hon har tidigare sagt att det är så mycket som händer på marknaden och att man helst vill spendera så lite tid som möjligt där och därför har hon avrått mig från att följa med. Men nu bad jag riktigt snällt och sa att jag normaltsett brukar tycka riktigt mycket om de lokala marknaderna utomlands så jag skulle säker älska även denna, samt att detta är min sista chans att få uppleva detta. Så med detta sagt, fick jag följa med och jag skulle vara hennes svans mer eller mindre – vilket jag mycket flitigt lyckades med, trots en del hinder på vägen..samt Mrs Femis mycket smidiga och snabba gång! (det märktes att hon helt enkelt var van, mer än vad man kunde säga om mig:D Efter en dryga timme på marknaden var det dags att åka och när vi närmade oss utkanten av marknaden hörde jag en mörk röst som då inte lät nigeriansk..och till min häpnad så passerade det en vit lång man, ca 35 år, bakom mig och fortsatte sedan bortåt – med mig fortfarande stirrandes på hans bakhuvud. (Min reaktion av att stirra förvånade även mig, men detta var den första ljusa/vita/oyibo mannan jag sett under mina 9 veckor!!..så jag kunde kort sagt knappt tro mina ögon) Med detta sagt så ska jag nu också erkänna att jag kanske ändå kan förstå mångas reaktion här när de ser mig/oyibo – mycket stirrandes och många häpna blickar helt enkelt. Kanske skulle jag ropat på mannen och bett om att få ta en bild med honom med diverse kommandon så som ”hug me more”..?! Dock missade jag min chans – men en nyttig upplevelse som ledde till en givande reflektion:) Sen ska det tilläggas att efter att vi lämnat av Mrs Femi i hennes affär så ville Michael åka till en videoaffär, så jag följde glatt på och – tro det eller ej – men där träffade jag på yttligare 3 oyibos, denna gång med mer mod i kragen och lärdom från den tidigare reflektionen så hejade jag glatt på dessa glada ungdomar. De var från England och tillhörde en grupp som har varit i Nigeria i nu 2 månader för att jobba mot HIV/aids. Jag berättade även för dom om hur jag under mina 9 veckor här inte sett en enda ”white person” här och nu har jag plötsligt fått se 4 stycken samma dag, och jag berättade om mannen från marknaden – som visade sig vara ledaren för gruppen (efter att jag beskrivit hur mannen såg ut och varpå de fyllde i ”yeah, that’s our leader, he looks like Jesus, don’t you think?” Och det gjorde han faktiskt, dvs ljus man med skägg och lång brunt hår – så ”västvärldens Jesus” så att säga). För att sammanfatta min marknads-upplevelse så var det en mycket givande och rolig stund, kort sagt ett perfekt ”avslut” på äventyret här med diverse dofter, sevärdheter, lustigheter och andetag!
Uppsatsen är nu så gott som klar, jag fick tillbaka den från min handledare och den är nu korrigerad – fler justeringar väntar säkert för det känns som att den aldrig riktigt kan bli helt färdig. Som det ser ut nu så består uppsatsen av 35 sidor, inkl försättsblad osv. Ibland kanske det mest gäller att bara sätta punkt så att säga, vad vet jag.
Trots mina nu snart 9 veckor i detta land så är det så mycket som jag fortfarande inte riktigt begriper mig på. Framför allt när det gäller om något är en komplimang eller inte. Ännu en gång gäller detta exempel min hudfärg – jag, Michael och sen av sjuksköterskestudenterna (som bor i ett hus lite längre bort nu när de är här för sin praktik i två veckor), vi tre satt och tittade på en sändning från en kristen konferens som pågick i Lagos under föregående vecka och där på scen var det en mörk och en ljus kvinna som sjöng samt två ljusa män som spelade instrument. SSK-studenten kommenterar då ”Anna is so much wither than them, so much wither” och detta sagt med ett stort leende. Varpå jag förvånat frågar om hon menade att JAG var vitare (för enligt mig var de mycket blekare förövrigt) och hon nickar och svarar ”Yeeeees.” fortfarande leendes. Så, antingen är jag jättevit och det är ren fakta, eller så är det en komplimang att säga att någon är ljus/vitare eller så finns det säkert en helt annan förklaring – som säkert är mycket logisk…men bara inte för mig just nu.
Detta är nog mitt sista blogginlägg för denna resa, så verkligen tack för all er uppmuntran, kärlek och omtanke under mina andetag här i Nigeria. Ett varmt och innerligt tack!! Sen har jag lovat familjen att tacka speciellt för alla godsaker så som smakprov på både svensk-mat och godis – speciellt tack till Sanna, Lovisa, Johanna, Monika + alla Skrettings, pappa och familjen för allt gott medskickat! Verkligen uppskattat, både av mig och familjen här som glatt mumsat på! Imorgon kl 15.15 (svensk tid) lyfter jag från Ilorin för att flyga till Abuja, varifrån jag sen på fredag flyger vidare till Sverige och allt julmys (som jag saknar - speciellt doften av snö och kyla). Givetvis har jag uppskattat solen och värmen här, men doften av snö är sanneligen speciel :) Än så länge har jag lyckat att packa ner allt i en resväska, dock kvarstår lite mer packning så som datorn och tandkräm ect, men detta ska nog gå vägen kära vänner! - med lite övervikt säkert, men att ha lyckats att packa två resväskor i en är klart förundrande..kanske har jag kommit på skalmans knep/konst i att få plats med allt på liten yta?!
Jag är djupt tacksam för att få ha alla er underbara människor runt om mig och er kärlek stärker verkligen! Ni är sannerligen helt faaaantastiska allihopa!
Massa kärlek – och snart ses vi igen (äntligen!!!) På lördag anländer jag till Göteborgs Centralstation kl 12.25 - nu ska det bli spännande att se hur mkt snö ni har och hur kallt det är:D Charmigt kan jag tänka mig iaf!
Anna
"You look whiter now..."
Ständig publik
Underbara och efterlängtade Ni – det är sann lycka och rikedom att få livet förgyllt av människor som ni! Och jag kan inte nog uttrycka min innerliga tacksamhet för all er uppmuntran, kärlek och omsorg – summan av kardemumman (eller kumminet *blink blink*) är kort och gott: Ni är helt makalöst fantastiska!! <3
De senaste blogginläggen har bara blivit längre och längre, så för en gångs skull tänkte jag försöka mig på att inte skriva en riktigt så lång roman.
Dagarna här susar förbi i redig fart och c-uppsatsen hänger ständig över en, ger dock ingen svalkande skugga utan svarare lite extra svett. Alla intervjuer är nu avklarade och transkriberade, just nu sitter jag mitt i allt analyserande och är nästan halvvägs. Så sakta men säkert närmar det sig sitt slut – klart delade känslor i detta.
Annars i sin helhet så forsätter lustigheterna här, med många diskussioner om ”den vita” vs ”afrikanen”. Bara här om kvällen blev samtalet att en mörk man aldrig skulle kunna gifta sig med en oyibo för att de är för dyra att ”underhålla” (speciellt med tanke på om oyibon inte kan tänka sig att äta lokalföda utan måste ha allt importerat – här var tydligen jag ett undantag för jag äter lokalfödan och är ”billig i drift”..komplimang?) Sen för det andra hade en oyibo aldrig gått med på att gifta sig med någon utan pengar, och afrikaner har inga pengar… Och då sa sonen i familjen att han inte höll med sin mamma i hennes åsikter och sen gick han fram till mig och lutade sig över mig och sa ”Anna, would you marry?” varpå jag med häpen min inte fick fram ett ord men fick sagt att pengar spelar ingen som helst roll i valet av blivande man – absolut kunde jag se att pengar kan underlätta en del, men hellre fattig och med mannen jag älskar än rik och med någon som jag inte älskar. Sen ändrades samtalet till ”för- och nackdelar” med respektive hudfärder, och efter en lång lista med nackdelar att vara oyibo så sa följande ”but you have very nice hair, I would very much like to havet that..so long and shiny”. Klart intressant, och ännu en gång är jag mållös. Tydligen är vi vitas hud inte lika stark och bra, för att vi får röda märken vid myggbett medans på en ”afrikan” så kliar det bara. Ännu en gång – intressant.
En annan charm i detta land är servicen man får i form av sms efter varje samtal, som säger hur många sekunder ens samtal varade. Också intressant. Det finns ju diverse låtar och filmer med titel innehållandes något med sekunder, så jag ”döpte” mitt dagboksblad till ”350 sekunder” efter att jag hade förra veckan ringt hem och fått pratat med älskade farmor och farfar! Tänk vad 350 sekunder kan gå fort, men ändå på-tok för kort tid.
Vet inte om jag har sagt detta tidigare, men jag och Michael har börjat titta på Prison Break, eller snarare så var det Michael som började och jag hoppade på under säsong 2 – Prison Break var en serie som jag tittade på men aldrig såg klart under gymnasietiden. Så det är lite som att återfinna den och vi båda följer med spänning och är nu i säsong 4 (av 5). Herren i huset har också fått intresse för serien och sitter med sent på kvällarna. Nu har Mr Femi varit bortrest på konferens under veckan men kom hem nu igår (lördag), och under middagen på kvällen så säger han med ett stort leende ”I talked to a guy at the conference about Prison Break, and he told me that Mr Scofield will die of cancer at the end!” (Och för att tillägga för er som inte sett på denna serie så är Scofield huvudrollsinnehavaren och allt kretsar kring denna man). Suck. En grundregel borde vara för alla att INTE avslöja slutet på vare sig filmer eller slutet i förtid..inte roligt.
Idag (söndag) var det Thanks Giving-Sunday och en idé som frun i huset kom på var att jag till denna gudstjänst skulle bära en traditionell klänning, så förra veckan åkte jag och hon till markanden för att inhandla tyg och för att sen lämna in tyget till en mycket duktig sömmerska här i byn. Detta gjordes och klänningen blev nu klar i fredags så när vi skulle hämta den (som avtalat) så fanns det betydligt fler tjejer som jobbade där än vad det var när vi hade gjort beställning och lämnat tyget – för att tilläggas så utbrast det jubel när oyibon klev ut ur bilen och så fort jag kom in i affären så var det dags för mig att prova klänningen. Detta innebar att jag skulle gå in i ett rum för att ta på mig klänningen, men just när jag skulle gå in så säger en av tjejerna (en av de jublande) ”Let me help you, I will be with you” varpå jag svarar ”Oh, okay thank you mam”. Detta resulterade till att yttligare 3 tjejer kom med in, av samma anledning..och sen två till. Så, där stod jag i trosor och bh – med 5 tjejer, samt en pojke på drygt 8 år som stod utanför med näsan upptryckt mot glasdörren, runt om mig som tittade med stora ögon och fnissade medans jag byte om. En lustig erfarenhet. Efter provningen och ett ombyte tillbaka till mina kläder, också med publik, så frågade tjejerna om de fick ta bilder med mig och jag sa att jag inte hade någon kamera med mig men att jag kunde absolut ställa upp på ett fåtal bilder om någon hade kamera på mobilen. Ett samtal från en av tjejerna och några minuter senare kom det två tjejer till springandes till affären – med kameror. Så efter diverse kommandon och säkert ett 50-tal bilder så tackade vi sen för oss och åkte hem. Klänningen passade bra, även om min känsla av klänningen blev lite..hm..guldfisk över det hela..så bars klänningen mycket riktigt till gudstjänsten idag.
Lustigheterna fortsätter som nu hör och likaså alla dessa ”Can I take a picture with you?”-ögonblicken, men i det stora så mår jag bara bra och försöker njuta och ta vara på tiden här, även om jag saknar er alla och längtar så tills jag får se er - den 21 dec kl 12:25 rullar tåget in på centralen i Göteborg från Stockholm - men minst en oyibo iaf:D Längtar så tills jag får se er! <3 Big TIME!
Glad och hjärtlig första advent kära ni – drick lite glögg och ät lussekatter åt mig med är ni fina! Kan verkligen säga att mina drömmar den sista tiden handlar allt mer om svensk mat och annat mumma – på listan ligger definitivt blåbärpaj, glass (definitivt Ben&Jerrys HalfBaked), julmust, lussekatter, dammsugare och romerskabågar.. Efterlängtad lyx, lyx med stort L!
Massa kärlek och kramar,
Anna
