På återseende kära Okegbala
Det är med många delade känslor som jag närmar mig min hemresa – dels så längtar jag så innerligt efter att få se alla er mina underbara vänner, släktingar och familj, men vetskapen om att jag snart måste säga ”På återseende” till familjen och vännerna här gör sig också allt mer tydlig. Det är med mycket tacksamhet som jag ser tillbaka på veckorna här, men också givetvis många skratt efter alla tokigheter med diverse pose-kommandon som ”hug me more”, ”look nicer” osv, de förvirrande stunderna då folk frågar vad jag har i mina fickor (efter hopp om att jag bär på buntvis med dollar att dela ut), hur ens bok som nyss var en gåva blev ”lånad” av frun i huset (har fortfarande inte återsett den…), stått i underkläder inför en tillökande publik (sa jag föresten att den dagens underkläder var i spets..stora ögon blev det – haha, suck.) och till sist dessa lustiga diskussioner om kulturer och hudfärger (då oyibons hudfärg verkar vara den med mest nackdelar enligt många här). Sen ska jag ju inte fara med osanning, så finns det en del saker jag kommer vara tacksam för att få lämna – så om dessa djur (dels ormarna, men även de mindre trevliga djuren som visat sig på mitt rum så som spindlarna och skopinonen), myror i brödet, alla dessa frierier från män 50+ och jag är tacksam över att snart få duscha i rent vatten (sen är jag mycket väl medveten om att jag är lyckligt och rikt lottad som kan få uppleva detta liv som en erfarenhet men sen åka hem till vardagslyxen, min förhoppning är bara att kunna förvalta erfarenheterna väl). Jag är mycket tacksam för alla måltider som vi har fått dela här, men nu börjar jag i ärlighetensnamn bli trött på nudlar och ett kokt ägg till lunch (som jag nu snart har ätit under 9 veckors tid, med ytterst få undantag) – jag har nu aldrig i mitt liv ätit så mycket ägg som jag har gjort under tiden här, nu är jag klart ägg-mätt för en tid kan jag lova! Jag kommer sakna plantine (matbananerna), alla utsökta frukter och de lustiga degarna som kan bestå av både vetemjöl eller yam (casawa har också dykt upp ibland, men jag föredrar klart de andra två så att säga). Men ni ska bara veta hur jag ser framemot att äntligen få äta ”svenskmat” och få njuta av ”svensk-fika” med nära och kära. Livet här ute i bushen blir ganska så isolerande, och förmågan att sysselsätta sig när man är ensam under dagarna är mer eller mindre en utmaning:) Jag saknar att kunna åka till stan, träffa vänner och känna friheten i att röra mig vart jag vill – men visst har detta också varit en nyttig erfarenhet med sin charm på sitt vis.
Idag, måndag, fick jag den stora äran att följa med Mrs Femi till den lokala markanden. Hon har tidigare sagt att det är så mycket som händer på marknaden och att man helst vill spendera så lite tid som möjligt där och därför har hon avrått mig från att följa med. Men nu bad jag riktigt snällt och sa att jag normaltsett brukar tycka riktigt mycket om de lokala marknaderna utomlands så jag skulle säker älska även denna, samt att detta är min sista chans att få uppleva detta. Så med detta sagt, fick jag följa med och jag skulle vara hennes svans mer eller mindre – vilket jag mycket flitigt lyckades med, trots en del hinder på vägen..samt Mrs Femis mycket smidiga och snabba gång! (det märktes att hon helt enkelt var van, mer än vad man kunde säga om mig:D Efter en dryga timme på marknaden var det dags att åka och när vi närmade oss utkanten av marknaden hörde jag en mörk röst som då inte lät nigeriansk..och till min häpnad så passerade det en vit lång man, ca 35 år, bakom mig och fortsatte sedan bortåt – med mig fortfarande stirrandes på hans bakhuvud. (Min reaktion av att stirra förvånade även mig, men detta var den första ljusa/vita/oyibo mannan jag sett under mina 9 veckor!!..så jag kunde kort sagt knappt tro mina ögon) Med detta sagt så ska jag nu också erkänna att jag kanske ändå kan förstå mångas reaktion här när de ser mig/oyibo – mycket stirrandes och många häpna blickar helt enkelt. Kanske skulle jag ropat på mannen och bett om att få ta en bild med honom med diverse kommandon så som ”hug me more”..?! Dock missade jag min chans – men en nyttig upplevelse som ledde till en givande reflektion:) Sen ska det tilläggas att efter att vi lämnat av Mrs Femi i hennes affär så ville Michael åka till en videoaffär, så jag följde glatt på och – tro det eller ej – men där träffade jag på yttligare 3 oyibos, denna gång med mer mod i kragen och lärdom från den tidigare reflektionen så hejade jag glatt på dessa glada ungdomar. De var från England och tillhörde en grupp som har varit i Nigeria i nu 2 månader för att jobba mot HIV/aids. Jag berättade även för dom om hur jag under mina 9 veckor här inte sett en enda ”white person” här och nu har jag plötsligt fått se 4 stycken samma dag, och jag berättade om mannen från marknaden – som visade sig vara ledaren för gruppen (efter att jag beskrivit hur mannen såg ut och varpå de fyllde i ”yeah, that’s our leader, he looks like Jesus, don’t you think?” Och det gjorde han faktiskt, dvs ljus man med skägg och lång brunt hår – så ”västvärldens Jesus” så att säga). För att sammanfatta min marknads-upplevelse så var det en mycket givande och rolig stund, kort sagt ett perfekt ”avslut” på äventyret här med diverse dofter, sevärdheter, lustigheter och andetag!
Uppsatsen är nu så gott som klar, jag fick tillbaka den från min handledare och den är nu korrigerad – fler justeringar väntar säkert för det känns som att den aldrig riktigt kan bli helt färdig. Som det ser ut nu så består uppsatsen av 35 sidor, inkl försättsblad osv. Ibland kanske det mest gäller att bara sätta punkt så att säga, vad vet jag.
Trots mina nu snart 9 veckor i detta land så är det så mycket som jag fortfarande inte riktigt begriper mig på. Framför allt när det gäller om något är en komplimang eller inte. Ännu en gång gäller detta exempel min hudfärg – jag, Michael och sen av sjuksköterskestudenterna (som bor i ett hus lite längre bort nu när de är här för sin praktik i två veckor), vi tre satt och tittade på en sändning från en kristen konferens som pågick i Lagos under föregående vecka och där på scen var det en mörk och en ljus kvinna som sjöng samt två ljusa män som spelade instrument. SSK-studenten kommenterar då ”Anna is so much wither than them, so much wither” och detta sagt med ett stort leende. Varpå jag förvånat frågar om hon menade att JAG var vitare (för enligt mig var de mycket blekare förövrigt) och hon nickar och svarar ”Yeeeees.” fortfarande leendes. Så, antingen är jag jättevit och det är ren fakta, eller så är det en komplimang att säga att någon är ljus/vitare eller så finns det säkert en helt annan förklaring – som säkert är mycket logisk…men bara inte för mig just nu.
Detta är nog mitt sista blogginlägg för denna resa, så verkligen tack för all er uppmuntran, kärlek och omtanke under mina andetag här i Nigeria. Ett varmt och innerligt tack!! Sen har jag lovat familjen att tacka speciellt för alla godsaker så som smakprov på både svensk-mat och godis – speciellt tack till Sanna, Lovisa, Johanna, Monika + alla Skrettings, pappa och familjen för allt gott medskickat! Verkligen uppskattat, både av mig och familjen här som glatt mumsat på! Imorgon kl 15.15 (svensk tid) lyfter jag från Ilorin för att flyga till Abuja, varifrån jag sen på fredag flyger vidare till Sverige och allt julmys (som jag saknar - speciellt doften av snö och kyla). Givetvis har jag uppskattat solen och värmen här, men doften av snö är sanneligen speciel :) Än så länge har jag lyckat att packa ner allt i en resväska, dock kvarstår lite mer packning så som datorn och tandkräm ect, men detta ska nog gå vägen kära vänner! - med lite övervikt säkert, men att ha lyckats att packa två resväskor i en är klart förundrande..kanske har jag kommit på skalmans knep/konst i att få plats med allt på liten yta?!
Jag är djupt tacksam för att få ha alla er underbara människor runt om mig och er kärlek stärker verkligen! Ni är sannerligen helt faaaantastiska allihopa!
Massa kärlek – och snart ses vi igen (äntligen!!!) På lördag anländer jag till Göteborgs Centralstation kl 12.25 - nu ska det bli spännande att se hur mkt snö ni har och hur kallt det är:D Charmigt kan jag tänka mig iaf!
Anna
"You look whiter now..."
Ständig publik
Underbara och efterlängtade Ni – det är sann lycka och rikedom att få livet förgyllt av människor som ni! Och jag kan inte nog uttrycka min innerliga tacksamhet för all er uppmuntran, kärlek och omsorg – summan av kardemumman (eller kumminet *blink blink*) är kort och gott: Ni är helt makalöst fantastiska!! <3
De senaste blogginläggen har bara blivit längre och längre, så för en gångs skull tänkte jag försöka mig på att inte skriva en riktigt så lång roman.
Dagarna här susar förbi i redig fart och c-uppsatsen hänger ständig över en, ger dock ingen svalkande skugga utan svarare lite extra svett. Alla intervjuer är nu avklarade och transkriberade, just nu sitter jag mitt i allt analyserande och är nästan halvvägs. Så sakta men säkert närmar det sig sitt slut – klart delade känslor i detta.
Annars i sin helhet så forsätter lustigheterna här, med många diskussioner om ”den vita” vs ”afrikanen”. Bara här om kvällen blev samtalet att en mörk man aldrig skulle kunna gifta sig med en oyibo för att de är för dyra att ”underhålla” (speciellt med tanke på om oyibon inte kan tänka sig att äta lokalföda utan måste ha allt importerat – här var tydligen jag ett undantag för jag äter lokalfödan och är ”billig i drift”..komplimang?) Sen för det andra hade en oyibo aldrig gått med på att gifta sig med någon utan pengar, och afrikaner har inga pengar… Och då sa sonen i familjen att han inte höll med sin mamma i hennes åsikter och sen gick han fram till mig och lutade sig över mig och sa ”Anna, would you marry?” varpå jag med häpen min inte fick fram ett ord men fick sagt att pengar spelar ingen som helst roll i valet av blivande man – absolut kunde jag se att pengar kan underlätta en del, men hellre fattig och med mannen jag älskar än rik och med någon som jag inte älskar. Sen ändrades samtalet till ”för- och nackdelar” med respektive hudfärder, och efter en lång lista med nackdelar att vara oyibo så sa följande ”but you have very nice hair, I would very much like to havet that..so long and shiny”. Klart intressant, och ännu en gång är jag mållös. Tydligen är vi vitas hud inte lika stark och bra, för att vi får röda märken vid myggbett medans på en ”afrikan” så kliar det bara. Ännu en gång – intressant.
En annan charm i detta land är servicen man får i form av sms efter varje samtal, som säger hur många sekunder ens samtal varade. Också intressant. Det finns ju diverse låtar och filmer med titel innehållandes något med sekunder, så jag ”döpte” mitt dagboksblad till ”350 sekunder” efter att jag hade förra veckan ringt hem och fått pratat med älskade farmor och farfar! Tänk vad 350 sekunder kan gå fort, men ändå på-tok för kort tid.
Vet inte om jag har sagt detta tidigare, men jag och Michael har börjat titta på Prison Break, eller snarare så var det Michael som började och jag hoppade på under säsong 2 – Prison Break var en serie som jag tittade på men aldrig såg klart under gymnasietiden. Så det är lite som att återfinna den och vi båda följer med spänning och är nu i säsong 4 (av 5). Herren i huset har också fått intresse för serien och sitter med sent på kvällarna. Nu har Mr Femi varit bortrest på konferens under veckan men kom hem nu igår (lördag), och under middagen på kvällen så säger han med ett stort leende ”I talked to a guy at the conference about Prison Break, and he told me that Mr Scofield will die of cancer at the end!” (Och för att tillägga för er som inte sett på denna serie så är Scofield huvudrollsinnehavaren och allt kretsar kring denna man). Suck. En grundregel borde vara för alla att INTE avslöja slutet på vare sig filmer eller slutet i förtid..inte roligt.
Idag (söndag) var det Thanks Giving-Sunday och en idé som frun i huset kom på var att jag till denna gudstjänst skulle bära en traditionell klänning, så förra veckan åkte jag och hon till markanden för att inhandla tyg och för att sen lämna in tyget till en mycket duktig sömmerska här i byn. Detta gjordes och klänningen blev nu klar i fredags så när vi skulle hämta den (som avtalat) så fanns det betydligt fler tjejer som jobbade där än vad det var när vi hade gjort beställning och lämnat tyget – för att tilläggas så utbrast det jubel när oyibon klev ut ur bilen och så fort jag kom in i affären så var det dags för mig att prova klänningen. Detta innebar att jag skulle gå in i ett rum för att ta på mig klänningen, men just när jag skulle gå in så säger en av tjejerna (en av de jublande) ”Let me help you, I will be with you” varpå jag svarar ”Oh, okay thank you mam”. Detta resulterade till att yttligare 3 tjejer kom med in, av samma anledning..och sen två till. Så, där stod jag i trosor och bh – med 5 tjejer, samt en pojke på drygt 8 år som stod utanför med näsan upptryckt mot glasdörren, runt om mig som tittade med stora ögon och fnissade medans jag byte om. En lustig erfarenhet. Efter provningen och ett ombyte tillbaka till mina kläder, också med publik, så frågade tjejerna om de fick ta bilder med mig och jag sa att jag inte hade någon kamera med mig men att jag kunde absolut ställa upp på ett fåtal bilder om någon hade kamera på mobilen. Ett samtal från en av tjejerna och några minuter senare kom det två tjejer till springandes till affären – med kameror. Så efter diverse kommandon och säkert ett 50-tal bilder så tackade vi sen för oss och åkte hem. Klänningen passade bra, även om min känsla av klänningen blev lite..hm..guldfisk över det hela..så bars klänningen mycket riktigt till gudstjänsten idag.
Lustigheterna fortsätter som nu hör och likaså alla dessa ”Can I take a picture with you?”-ögonblicken, men i det stora så mår jag bara bra och försöker njuta och ta vara på tiden här, även om jag saknar er alla och längtar så tills jag får se er - den 21 dec kl 12:25 rullar tåget in på centralen i Göteborg från Stockholm - men minst en oyibo iaf:D Längtar så tills jag får se er! <3 Big TIME!
Glad och hjärtlig första advent kära ni – drick lite glögg och ät lussekatter åt mig med är ni fina! Kan verkligen säga att mina drömmar den sista tiden handlar allt mer om svensk mat och annat mumma – på listan ligger definitivt blåbärpaj, glass (definitivt Ben&Jerrys HalfBaked), julmust, lussekatter, dammsugare och romerskabågar.. Efterlängtad lyx, lyx med stort L!
Massa kärlek och kramar,
Anna
Växande hjärta...
Ni är helt beundransvärt fantastiska, var och en av er! Tänk att ni tar er sån tid att läsa bloggen och så uppmuntrande följer mina andetag här – blir tårögd gånger flera och har skrattat tills jag gråtit av era underbara kommentarer, sms och mejl!! Ni ska veta att jag är enormt tacksam för detta – det är ren nåd att få ha er i mitt liv <3
Dagarna här, och varje andetag, är minsann både lika lustiga som lärorika. Sen jag skrev till er förra gången har följande inträffat:
- Ännu ett exotiskt djur har visat sig på mitt rum
- Fått höra att det är ”vi” vitas fel att aids/HIV kom till afrika – och bett om ursäkt för detta
- Klokt att ät din mat med höger hand, och inte vänster
- Fått posera med främlingar framför mobilkamra och tagit order såsom ”smile”, ”look nice” och ”hug me more”
- Gått igenom hav av känslor över 2 skivor bröd
- Druckit en mycket märklig dryck bestående av majs, ingefära, socker och diverse kryddor
- Fått beröm för mitt dansande – tydligen börjar jag allt mer kunna dansa som en Nigerian (enligt pastorsfruarna i kyrkan) Detta betvivlar jag förvisso men komplimangen togs emot med ett stort leende och uppmuntrar till fortsatta dansförsök av en uttittad oyibo!
- Fått bjuda familjen på mycket uppskattad ”svensk-lyx-middag” tack vare underbara Sannas försändelse av Pasta Carbonara – filmbevis finns!
Jag ska försöka förklara lite mer av ovanstående. Här om dagen satt jag och skrev på uppsatsen och mörkret började falla, efter en liten stund hörde jag ett märkligt skrapande/nafsande ljud från ena hörnet av rummet (ca 1 meter från där jag satt). Jag tog min ficklampa för att kolla – kunde det vara en gecko som leker ivrigt med AC (fungerar ej förvisso) som sitter monterad genom väggen i nedre hörnet..hm..kunde inte se något. Så jag fortsatte med skrivandet och plötsligt – ljudet var tillbaka! Jag var denna gång snabbare med ficklampan och fick till min stora förvåning syn på två svarta ögon som mötte mig och stirrade lika förvånat tillbaka – aaaha, en mus! (fast lite större, och här kallas det råttor fast de är mindre än våra svenska råttor..) En liten brun mus satt och tuggade i sig den blåa isoleringen runt AC. Våra blickar möttes under några sekunder, och sen plötsligt sprang han iväg utåt – och har inte setts till sen dess. "Exotiskt" djur, ja visst, men mycket söt och inte fullt så skrämmande.
Mr. Femi hade en god vän på besök en kväll förra veckan – tydligen hade vi hälsat en gång enligt honom då vi hade passerat med bilen och han hade sagt ”oyibo” och vinkat (tyvärr inte så ovanligt, så jag kunde inte specifikt säga när detta var och bad om ursäkt för detta). Han började samtalet med att det var trevligt att se en vit människa som försöker göra som Nigerianer istället för att försöka lära dem att äta med bestick – vad svarar man på det..? Jag sa att jag tycker om att få ta del av nya kulturer och var tacksam för vad jag får ta del av här.. Som sagt så äter man för det mesta med händerna, eller med en hand iaf, och eftersom jag är högerhänt så gör jag det mesta med höger – ex att öppna dörrar till, ta i pengar osv – så min logiska tanke är att vänster hand borde vara något renare. Givetvis tvättar jag alltid händerna innan maten, men det kändes skönt att tänka att vänster hand var något renare:) Under middagen sa mannen att han aldrig hade skådat någon att äta med vänster hand innan och skrattade. Han frågade om det var något fel med min högra hand, varpå jag med ett stort leende förklarade min tes och samtliga vid borde skrattade och jag likaså. Sedandess så äter jag nu igen med höger hand och tänker att det kan väl vara nyttigt med ”extra bakterier” – återstår att se:) Vad det gäller denna mannens val av samtalsämnen så kretsade de flesta om ”vita” och han tittar på mig och säger ”Did you know that it’s because of you white ones that we have aids and HIV here in Africa? And even cancer, we normaly don’t have it here but you brought it here.” Hm..vad svarar man på detta… Himmel. “ – Oh, I haven’t heard that before, how do you know that? And…hm, I’m very sorry..” Hans svar på detta var “I just know, we eat healthy and are health by nature but you eat so much processed food, and Africa was health before you white came.” Jag kände inte alls för någon het diskussion (man får ju välja sina fighter – right?) så jag sa att vi har blivit generellt sämre på att laga mat från grunden och tenderar till mer av ”snabbmats-diket” men att det nu börjar vända för att kosten uppmärksammas nu allt mer, och att utan tvekan så mår man helt enkelt bättre av ”husmanskost” och riktigt lagat än halvfabrikat. Med detta sagt så höll jag med honom i matfrågan men lyckades också undkomma diskussionen om vems fel cancer och HIV är.. Men jag kände mig klart fundersam och usel som vit och skyldig när jag gick till sängs, men vad sanningen är så är all sanning Guds sanning (eller hur Sanna) och jag kan inte mer än göra vad jag kan för att göra stunden/dagen bättre för andra.. svårt.
Mrs. Femi (Victoria) äger en affär med barn- och hushållsprylar och när hon avslutat sitt första jobb som lågstadielärare (skolan här pågår mellan 8:10-13:30) åker hon vidare till affären – hon är en mycket stark kvinna med driv må jag säga. Jag och Mr. Femi var och besökte henne i veckan och sen när vi skulle åka hem skulle Mr. Femi bara köpa en sak i en ”kiosk” intill hennes affär, så jag stod glatt och väntade tills jag plötsligt hörde en tjej/kvinna ropa ”Oyibo, come! Come!”, jag tittade på Mr. Femi som stod några meter längre bort och fortfarande funderade på vad han skulle ha och sen sa jag till kvinnan ”Oh, sorry, I can’t, I have to leave soon. I’m with Mr. Femi” och pekade på Mr. Femi. Hennes svar på detta ”Come oyibo, take a picture” och jag svarade ”Oh, I’m sorry, I don’t have a camera (kameran hade jag inte på mig utan den låg i bilen)”, men kvinnan stod på sig och sa ”Come, Oyibo, come! I have a mobile”. Nu kunde jag bara inte säga nej längre, tittade på Mr. Femi som fortfarande stod vid kiosken och jag gick till kvinnan som var 5-10 meter bort och hennes vän kom med en mobil. Kvinnan tog då redigt tag i mig och poserade och sa åt mig ”smile oyibo, and look nice”. Första bilden tagen (och jag leendes). Kvinnan var inte nöjd och sa ”hug me more”…andra bilden tagen. Den var hon nöjd med, sen ville hennes vän som tog bilderna också vara med på en bild så samma sak hände igen – tredje bilden tagen. Kvinnan som nu tog bilden sa ”oooh, you smiled more on her’s, I want that too” och kameran lämnades över till hennes vän och fjärde bilden tagen. Nu stod Mr. Femi och tittade på vad som försiggick med ett stort leende, och jag sa ”I havet o go now, but have a nice day and may God bless you” och som svar fick jag ”yes oyibo, thank you”. Klart märkligt. Jag kan bara föreställa mig hur kändisar känner när någon vill ta bild med dem, och ger diverse kommandon om hur bilden ska vara…
Bröd med myror har inträffat några gånger nu, och i helgen fick jag bröd med myror och fläckvis med grönt mögel – inte allt för påtagligt men ändå närvarande. Ni må tro att en rad av känslor sköljdes över mig, likt badbaljan jag har när jag duschar. Mrs. Femi har många gånger berättat om hur folk försöker lura en genom att sälja gammalt men kallar det färskt. Därför är det viktigt att noggrant inspektera vad som köpes och i möjligastemån besöka de på marknaden som man vet är pålitliga – dock går inte detta alltid. Mrs. Femi, kvinnan som kämpar och sliter med en sån hängivelse och trofasthet, har under åren fått allt sämre syn (hon är nu närmare 50 år, vilket förövrigt inte alls syns) och har därför svårt att se dessa myror. När jag en dag i min förvåning sa ”oh, soooo many ants” och det sprang ett flertal myror på min tallrik – för mig klart synbart – men Mrs. Femi som kom för att ”inspektera” kunde inte se dem… Efter att ha suttit och pratat om hur svårt det är att lita på folk här, speciellt på marknaden och efter att ha hört henne prata om att hennes syn blir allt sämre – och då höra med vilken smärta och frustration hon säger det med – kan jag bara inte med att påpeka att brödet är gammalt eller invaderat av myror för att än en gång göra det tydligt att vi blivit lurade. Jag vet inte hur många myror jag ätit än sålänge och fler lär det bli, men jag sköljs över med hinkar av känslor då jag känner så med och för Mrs. Femi och önskar så att jag kunde göra något, samtidigt som vetskapen om mögel och myror inte riktigt ökar aptiten. Hjärtekramp, det är vad det är, följt av tyngre andetag.
Från ena saken till den andre, så i kyrkan i söndags – alla dansandes givetvis – och jag likaså (fast med en söt liten flicka på 8 månader på höften denna gång) så var jag tydligen iakttagen av pastorsfruarna som satt framme vid talarstolen. Att jag är iakttagen är jag medveten om förvisso, men försöker hela tiden att förtränga detta, men denna gång sa Mrs. Femi till mig på kvällen sen när vi var hemma att hon och de andra fruarna hade pratat om hur bra jag dansade – haha, åh himmel, dansa är en glädje men inget jag skulle säga att jag är ”bra” på, men så roligt att höra! Och kanske var det den lilla flickans förtjänst – samma flicka förövrigt som kom till mig förra veckan. Sen efter gudstjänsten är det en kvinna i kören som säljer en vit dryck i återanvända petflaskor, Mr. Femi hade bett henne att bjuda mig på en flaska (som han sen betalade för) så att jag kunde få smaka på mer av det kulturella. Jag är ju inte den som tackar nej, utan tackade allra ödmjukaste för gåvan och neg - en klart ”spicey” smak med påtagliga kryddor, främst ingefäran, samtidigt som den var korning och något sträv mer likt filmjölk. En klart spännande upplevelse, kanske inget jag önskar att få dricka igen men tacksam för erfarenheten. Det är alltid en lika svår balansgång mellan att visa tacksamhet för stunden och ge beröm för vad de bjuder på, men samtidigt inte vilja visa för mycket tacksamhet så att de bjuder på det igen så att säga – svårt. Men som sagt så är jag innerligt tacksam för alla dessa generösa gester! Och försöker SÅ att betona min tacksamhet EXTRA mycket när det är något jag gillar (eller har mindre svårt för) i förhoppning om att när det bjuds på något så kanske blir något av det sistnämna :)
Jag mår mycket bra ska ni veta och trivs så med familjen och vännerna som tar så väl hand om mig – sen fylls hjärtat av tyngre hjärtslag med den påtagliga fattigdomen runt om och livets utmaningar här, men det är väl dessa ting och upplevelser som får ens hjärta att växa och min bön är verkligen att kunna förvalta denna insikt och erfarenhet. Vad det gäller uppsatsen så är jag nu halvvägs i mitt transkriberande och hoppas att kunna börja med analyserandet av resultatet nästa vecka.
Massa kärlek och tusen kramar till er alla – ni är saknade och innerligt efterlängtade! Och TACK genomljuvliga Sanna för dina medskickade brev och för Carbonara-såsen du skickade med! Den var mycket uppskattad av samtliga runt bordet – speciellt av Mrs. Femi! <3
Anna
Thank God for the light and I once owned a book…
Ni ska bara veta hur det värmer utifrån och in (inte bara Nigerias stekande sol) utan även era kommentarer, sms, telefonsamtal, hälsningar, tips och gåtor!! Jag smälter i hjärtat gång på gång (och inte bara av den stekande solen som sagt) – tack för att Ni finns och för allt ert stöd! <3
Som jag redan nämnt nu så är solen här verkligen stekande varm, det har varit otroligt varmt nu ett par dagar och till och med Mr & Mrs Femi påtalar denna värme på pustar minst lika mycket som jag. Sen har jag givetvis stunder (minuter) då jag kan stå i solen och njuta (dels för att jag har lovat en hel del av er att njuta av solen åt även era vägnar, men även för att det är otroligt skönt med värmen), men tro mig när jag säger att man inte klarar många minuter i solen utan att man nästan försvinner till en svettpöl. Man ligger även och svettas under fläkten…tänk er.
Lärdomarna i en annan kultur är många och jag får ofta lära mig nya saker, tänkte dela några punkter av min nyfunna kunskap:
1, Om du ser en bil parkerad någonstans med en vattenflaska ställd på den, så är det inte grattis vatten-utdelning för de som går förbi utan det är helt enkelt ett tecken för att bilen är till salu. Mycket logiskt – tydligen, speciellt enligt Mr Femi.
2, När det serveras gröna bananer på bordet så ska de ätas, och inte invänta mognads-stadiet, för att tydligen finns det olika sorter bananer här så som gula (som vi har i Sverige, bara det att våra är lite större), gröna - och hör och häpna, det finns röda bananer! Sen finns det givetvis matbananer som jag brukar kalla dom, men här heter de plantine. Matbananer är verkligen en av mina stora favoriter att äta – påminner lite om potatis, men såå mycket godare, speciellt med lite salt på.
3, När någon kommer fram till mig och säger ”oyibo, give me cash/dollar” så kan det helt enkelt förklaras med att jag förväntas ha massa cash/dollar på mig att dela ut – detta var den mycket enkla förklaringen jag fick av Mr Femi (värdpappan där jag bor) som ville förklara ”kulturen”. En förklaring som jag redan hade antagit, men vet inte om hans förtydligande fick mig att se lättare på saken eller få en tryggare känsla när någon ser helt seriös ut med fast blick och ber om cash/dollar.. Haha, åh detta viting-syndrom.. Vad gör man?
4, Hudfärgen är tydligen inte bara en färg..hm.. Jag ska förtydliga det hela. I kyrkan nu i helgen som var, så satt jag och lekte lite med en liten flicka i mitt knä efter gudstjänsten och det kom fram en kvinna och satte sig intill som pekar på flickans hand och sen på min och säger: ”How does this make you feel? Isn’t this too black for you?” varpå jag något förvånat svarar ”Oh sorry madam, I’m not sure what you mean madam. It’s only the skin and nothing more. Do you think I’m too white?”. Där hon då svarar ”Yes, it is not good. This dose not look good when you sit like that”. Hm.. Jag svarar med ännu mer förvåning och säger ”Oh, madam, I’m very sorry but I don’t understand what you mean, for me it’s only skin madam” och försöker avsluta konversationen med ett leende, som hon något ansträngt svarar med ett leende tillbaka. Vad hon helt menade med detta vet jag då inte, jag har pratat med den här kvinnan vid ett flertal tillfällen och hon är en mycket kärleksfull och älskande person, så jag antar att denna händelse hamnar i ”dialekt-missförstånds-facket”.
5, Artighet här är mycket viktigt, och man tilltalar alltid med Sir, Mr, Miss, Mrs, Madam, Mam eller Pastor. Gör man inte det blir det en klart knepig stämning – tro mig. Så nu graderar jag mig hellre med att försöka passa in så många ”titlar” som möjligt i varje mening.
6, Har du just fått en bok så håll hårt i den, iallafall tills du har hunnit läsa klart den ;) På gudstjänsten, inte den som nu var utan den innan, så fick jag en bok av en man som stoppade mig just utanför kyrkan (pastorerna hade just kommit på idéen att under kollekten skulle alla ta ett varv fram till talarstolen och sen ett varv utanför för att sen ta sig tillbaka till sin plats) för att ge mig en lapp där det stod: ”Anna, I asked my wife to give a book. Do have a nice week day. Isaac” och mycket riktigt så fick jag en bok sen efter gudstjänsten av en kvinna (som förövrig är samma kvinna som veckan senare frågar mig om hudfärgen..). Jag tackade så mycket för boken och lovade att läsa den. Under veckan satt jag och läste, för att batteriet i datorn hade dött pga ingen el så jag kunde inte skriva, och när jag hade kommit en bit in i kapitel två ropar Mrs Femi att det är dags för lunch. Inne som jag var i boken så tog jag med mig denna utan att direkt tänka på det, och under lunchen berättade jag att jag hade fått en bok, av en man i kyrkan, som jag nu hade börjat läsa och tyckte att den var intressant. Jag frågade henne om hon hade läst den, varpå hon svarar ”Noo, I haven’t but it could be a good book for me to read in my story” och sedan tog hon boken och sen dess har jag inte sätt den. Jag har försökt hinta genom att fråga hur det har gått för henne med läsandet och att jag gärna fortsätter att läsa den när hon är klar..varpå hon svarar ”yeees, thank God!”. Spännande.
7, En annan lärdom är att alltid se vart du sätter fötterna, och bli aldrig för bekväm där du bor – det kan kosta dig livet. I slutet av förra veckan så på kvällen började jag göra iordning mig inför natten och tvättade ansiktet i badrummet för att sen kliva ut ur ett ljust badrum in till ett mörkt sovrum (jag försöker att ha lampan tänd så lite som möjlig i rummet där jag sover för att inte locka in flygande små saker, utan hellre locka in dom till badrummet som jag sen stänger dörren till). Men när jag just klev ut ur badrummet sätter jag ner min fot samma sekund som jag ser en skorpion bara några centimetrar från min fot – varpå jag då hoppar till och tar ett större kliv ifrån skorpionen, tänder lampan, slänger på mig en något mer anständig tröja än de nattlinné jag bär, för att sen hämta Mr Femi som sitter på sitt kontor ca 6 meter från mitt sovrum. Jag frågar honom om han kan vara så snäll att hjälpa mig med en skorpion på mitt rum – hans blick blir genast allvarig och han hämtar snabbt en kvast för att den följa mig in på rummet där jag pekar vart skorpionen befinner sig, och efter två slag vart livet för den lille skorpionen över. Mr Femi lämnar rummet med ett leende och säger ”Thank God for the light! It was good that you could see it”. Usch. Jag vet förvisso inte hur dödliga dessa små ting är, men jag har då rakt inte tänkt testa heller. Och minnesbilden från den sekunden då jag sätter ner foten, skorpionen försöker huggandes nå min fot samtidigt som jag hoppar till och tar ett större kliv..den minnesbilden finns kvar och jag tittar ofta efter vart jag har mina fötter. Och att bli ”för bekväm” hemma nu vet jag inte om jag blir igen, samtidigt som jag inte heller kan gå runt och vara rädd – så det mina kära och nära, det är jag inte, men ni må tro att jag är mer ”vaken och noggrann” nu i alla fall.
Det får vara nog med lärdommar för denna gången. Jag mår annars bara bra och svettas en hel del, som ni säkert förstår vid detta lag nu. Alla intervjuer är nu gjorda, de sista två gjordes idag (onsdag) och nu är det massa transkriberande, analyserande och skrivande som väntar :) Jippi!
Samtalet om turistkidnappning kom upp häromdagen förresten, och jag lovade Mr. Femi att hälsa pappa att i den regionen jag befinner mig är det ingen fara alls för detta, men att vi kanske inte ska resa just till de andra regionerna. Och skulle det mot förmodan komma någon hit för att kidnappa mig – så skulle kidnapparna vara tvungna att kidnappa Mr. Femi, hans fru och hans 4 (vuxna) barn först innan någon i familjen skulle tillåta att jag skulle bli kidnappad! Så, frukta ej pappa, familj och vänner – ni ska veta att jag känner mig hur trygg som helst här (undantag från ormar och diverse djur förvisso...) och alla här tar så väl hand om mig så! :)
Jag fortsätter att njuta av solen och skriver på så flitigt jag bara kan – så länge jag har el det vill säga – och tänker ofta på er och hur otroligt fina Ni är! <3
Med massa kärlek, stekande sol och tacksamhet sänder jag er svettiga kramar,
Anna
Stekande varmt!:)
Grannen äger en flock av kalkoner – charmigt!
Mentaliteten kring att fråga den ”vite” om pengar och diverse gåvor finna även här (och inte bara i Rwanda, vart ifrån mycket av min afrika-erfarenhet kommer ifrån). Här om dagen skulle Mr Femi och jag åka och köpa vatten från en fabrik som packeterar dricksvatten i plastpåsar (ja, mycket märkligt), men det finns även vatten att köpa i flaskform men det är mycket dyrare så vi köper i plastpåseform. Där, när Mr Femi var i full gång med att räkna antal plastpåsar och betala så kommer det fram en kvinna med en mycket skarp blick och frågar mig ”What’s in your pockets?” varpå jag drar upp en sliten mobil ur höger ficka och visar och då hon säger ”OK, and what’s in your other pocket?” och då jag tar fram en skrynklig pappersservett och säger ”What are you searching for madam?” – där hon då svarar ”Give me cash..!”. Haha, och tur för mig så hade jag inte ett öre på mig så jag kunde svara ” Oh, no I cant’, I dont have any, sorry”. Hon såg en aningen förolämpad ut tills en annan kvinna som stod och lyssnade på vår ”konversation” börjar skratta och frågar henne ”why are you trying to get the oyibo’s (den vite på yoruba) money?, där kvinnan då svarar med ett skratt och jag står med ett mycket ansträngt leende och fattar ytterst lite – borde jag ha känt mig hotad eller var allt bara ett skämt? Med tanke på hennes min till en början så verkade det då inte vara ett skämt, men ack jag försöker ju bara fortfarande lära mig deras kultur så vad vet jag..:)
Bild 2 (mitten) är mysa barn från kyrkan jag går i.
Däremot har de inga direkta klädkoder och jag känner mig helt fri i att klä med i vad som faller in för dagen, detta är förvisso med undantag för söndagar och gudstjänsten – för då rackans ska det kläs-upp! Har dock inte så många klänningar med mig mer än en, så den har jag haft nu en söndag iaf..kunde inte med att ha den igen följande söndag så körde på tunika och svarta byxor (tokvarmt förvisso). Det krävs klart lite planering på kläd-fronten inför varje gudstjänst, önskar många gånger om att min fina vän Johanna var här – en av mina kläd-experter!
Med stor glädje kan jag berätta att intervjuerna är igång, och vid skrivande stund har jag nu lyckats genomföra 1 pilot-intervju och 3 intervjuer (3 av 6)! Så tacksam för hur fint det flyter på, men ack vad det är tidskrävande att transkribera intervjuer (speciellt med tanke på de dialekt-missuppfattningarna jag upplevt under min tid här än så länge). Folk talar verkligen bra engelska (majoriteten i alla fall), men med en såå lurig dialekt.. det blir nog bättre och lättare med tiden att förstå :)
Jag mår mycket bra i det stora hela, men ni ska veta att ni är saknade – har många foton med mig som jag ofta tittar på. Jag är så otroligt lyckligt lottad och rik som få ha underbara människor runt om mig som Ni!
Tack alla älskade vänner, familj och stöttande-förebilder för all er kärlek och uppmuntran! Och för alla underbara kommentarer, ni ska bara veta hur de värmer och ger goa skratt!
Vi hörs nog snart igen! Massa kärlek och värme från ett skymmande Nigeria,
Anna
Kulturer och dialekt-utmaningar
Underbara och högt älskade vänner, familj och inspiratörer – varmt tack för alla era kommentarer och tips! Det värmer innerligt och många skratt blev det! Dessvärre ökar fortfarande myggbetten efter både killer-myggspray och nytt myggnät (tydligen finns det något knott-liknande djur som tar sig in genom nätet och knappt är märkbart förens man efteråt sitter kliandes på alla dessa bett). Och efter den charmiga kommentaren om bl.a. Järnladyn så har jag börjat fundera en om det kan ha varit så att även Margret T. duschade i rödbrunt kallvatten – vem vet? Nicknames brukar ju alltid ha ett ursprung, så varför inte likaväl från detta, och sagt utan att kommentera på hennes politik.
Häromdagen fick jag en mycket roande fråga av frun i huset, Mrs Femi, som undrade varför jag aldrig ber om varmt vatten för att duscha i. Jag kunde inte mer än att le stort och säga att jag antog att alla duschade i kallvatten här eftersom att det inte finns någon ström att värma vattnet med. Hon log minst lika stort tillbaka och sa att de förvisso duschar kallt, men att de för min skull kunde starta generatorn en stund på morgonen för att värma vattnet åt mig. Hahaha, vadå lagom viting-lyx, men jag tackade allra hjärtligaste och sa att det gjorde mig inget att duscha kallt – om inte annat ett bra sätt att vakna på ;) Lite oss emellan så självklart hade det varit skönt med ialla fall något varmare vatten än vad jag duschar i nu, men inte mellan himmel och jord kan jag med att duscha ”finare” än vad självaste Herr och Fru Femi gör :) Och jag har svårt att tänka mig att känslan av fräschhet efter en kall dusch med balja och skrubb inte kan slås på långa vägar med varmt eller ljummet vatten. Men hjärtans tack fina Mrs Femi för omtanken!
I fredags blev jag bjuden på bl.a. lever och hjärta (från vilket djur fick jag dock inte klarhet i men skulle gissa get), dock till min glädje så låg det även en bit fisk i samma gryta som jag lyckades ta istället till min ugali-liknande-pudding. Mr Femi i huset berättar ofta hur kan gillar lever så faktumet att han skulle äta middag lite senare så han satt och jobbade (a k a tittade på fotboll) så hade jag inget dåligt samvete alls av att lämna leverbiten kvar i grytan! Däremot fick jag vara med om ytligare en spännande upplevelse till frukosten på lördag. Allt är framdukat på morgonen och de har gjort iordning en tallrik och ställt fram äggröra med tomat (och chili förstås) och en påse med bröd samt lite pålägg till detta så som peanut-butter och BlueBand (smörliknande fast everlasting och behöver inte stå kallt). Jag brukar lägga äggröran på mackan för att undkomma BlueBand (som inte smakar så illa direkt, men av Rwanda-erfarenhet blir det lite knepigt i kroppen och jag vill inte ens veta vad det innehåller egentligen), men nu när jag ätit upp halva mackan nummer 2, efter att redan ha ätit en med äggröra, ser jag hur småsmå saker rör sig på tallriken. Det är alltså små röda minimyror som kryper ut från brödet.. De påminner klart om pissmyror i Sverige (de små och röda) fast dessa är nog till hälften i storlek. Hm – vad gör man nu då kan man ju fråga sig. Jag kan ju inte INTE äta upp, när jag vet att de alltid äter allt på tallriken, och med vetskapen om att jag redan ätit 1,5 macka redan så kan jag ju bara inte med att lämna…Så ja, jag åt upp – men ni må tro att tanken av det hela inte roar nu (men kanske blir en bra story för barnbarnen).
På söndagen må ni tro att jag granskade brödpåsen innan jag tog för mig – och till min glädje syntes det inte några synbara små gäster! Jag åt och var redo för att åka till kyrkan 8.30 (Mr. Femi hade redan åkt vid 7 men skulle komma tillbaka för att hämta mig lagom tills start av själva gudstjänsten). Ni må tro att det dansas utan dess like på en nigeriansk gudstjänst och nu ska man ju inte räkna tiden under bönen – men få kan be som nigerianer! De täcker verkligen livets alla aspekter och efter ca 10 min (och minst 20-tal amen under vägen) så påbörjas nästa bön med att ex pastorn säger ”and let pray for this…”. Så härligt, men ack så ovant. Efter den förvånansvärt korta gudtjänsten (2,5 timmar) så småpratar man med massa olika – många pastorer och dess fruar blev det kan jag lova! Dock har jag fortfarande lite svårt med att komma in i dialekten de har här och många gånger skippar de bokstäver i ett ord så man förstår inte riktigt vad samtalet är kring. Men oj vad roligt när polletten trillar ner och det är vid fler än 10 gånger som mitt ansikte lyser upp mitt i en diskussion just bara för att jag äntligen fattat vad det är vi egentligen prata om. Och en hel del charmiga missförstånd blir det ska ni veta, ex då jag står och pratar med en av pastorerna och frågar jag honom ”Have you had a busy week with much work?”, varpå han svarar ”Hm, let me see how we can arrange this, I havet o talk to Mr. Femi but of course you should come and experience more of Nigeria!”. Haha, åh ja, vad svarar man på det mer än ”Oh, thank you very much! As long as Mr. Femi is not busy I believe it would be very nice, thank you!”. En annan lustig sak var när en rar liten tjej på 15 år frågade mig “ Are you thaaasty?” varpå jag svara ”What, do you wonder if I’m tasty?! Och hon säger ”Yeeees, are you? Maybe you want water?”. Hahaha, och mitt stora leende dyker upp igen och jag säger ”Ooh, you wonder if I’m thirsty, no but thank you very much!
Jag mår annars mycket bra, och njuter i stora lass av den färska frukten och alla intressanta kultur-samtal som vi har under kvällarna. Både Mr och Mrs Femi är två varmhjärtade medmänniskor som tycker om att diskutera politik, skillnader i kulturer och gärna poängterar västvärldens rikedomar men också förfall. Klart spännande och givande!
Med massa kärlek och tacksamhet,
Anna
Saker och ting har sin charm
Landat!
Hör nu på, govänner, så ska jag för er berätta ...
Förberedelserna är i fullgång!
Det närmar sig avresedatumet med stormsteg, tiden går verkligen fort och jag slås allt mer av att resan faktiskt kommer bli av. Det här är en resa jag länge har drömt om att få göra - tänk att få bli beviljad Sida stipendie för att skriva MFS (minor field studies) i Nigeria!
Jag vet inte riktigt vad som väntar mig mer än att jag kommer bli uppmöt på flygplatsen av Trevor - en man som jobbar inom Lepra Missionen och är han som ha hjälpt mig mycket med det praktiska inför. Jag vet också att jag kommer få hyra ett guesthouse (gästhus) på sjukhusområdet, men sen vad det innebär det får framtiden visa. Främst av allt så vet jag att ett äventyr utan desslike väntar - och kära pappa, jag lovar att vara försiktig!
Kommer sakna er alla, och ser hjärtans framemot den 16:e okt då jag kommer få se en del av er innan jag åker.
Massa kramar och Tack för att Ni är just Ni!
Anna