På återseende kära Okegbala

Det är med många delade känslor som jag närmar mig min hemresa – dels så längtar jag så innerligt efter att få se alla er mina underbara vänner, släktingar och familj, men vetskapen om att jag snart måste säga ”På återseende” till familjen och vännerna här gör sig också allt mer tydlig. Det är med mycket tacksamhet som jag ser tillbaka på veckorna här, men också givetvis många skratt efter alla tokigheter med diverse pose-kommandon som ”hug me more”, ”look nicer” osv, de förvirrande stunderna då folk frågar vad jag har i mina fickor (efter hopp om att jag bär på buntvis med dollar att dela ut), hur ens bok som nyss var en gåva blev ”lånad” av frun i huset (har fortfarande inte återsett den…), stått i underkläder inför en tillökande publik (sa jag föresten att den dagens underkläder var i spets..stora ögon blev det – haha, suck.) och till sist dessa lustiga diskussioner om kulturer och hudfärger (då oyibons hudfärg verkar vara den med mest nackdelar enligt många här). Sen ska jag ju inte fara med osanning, så finns det en del saker jag kommer vara tacksam för att få lämna – så om dessa djur (dels ormarna, men även de mindre trevliga djuren som visat sig på mitt rum så som spindlarna och skopinonen), myror i brödet, alla dessa frierier från män 50+ och jag är tacksam över att snart få duscha i rent vatten (sen är jag mycket väl medveten om att jag är lyckligt och rikt lottad som kan få uppleva detta liv som en erfarenhet men sen åka hem till vardagslyxen, min förhoppning är bara att kunna förvalta erfarenheterna väl). Jag är mycket tacksam för alla måltider som vi har fått dela här, men nu börjar jag i ärlighetensnamn bli trött på nudlar och ett kokt ägg till lunch (som jag nu snart har ätit under 9 veckors tid, med ytterst få undantag) – jag har nu aldrig i mitt liv ätit så mycket ägg som jag har gjort under tiden här, nu är jag klart ägg-mätt för en tid kan jag lova! Jag kommer sakna plantine (matbananerna), alla utsökta frukter och de lustiga degarna som kan bestå av både vetemjöl eller yam (casawa har också dykt upp ibland, men jag föredrar klart de andra två så att säga). Men ni ska bara veta hur jag ser framemot att äntligen få äta ”svenskmat” och få njuta av ”svensk-fika” med nära och kära. Livet här ute i bushen blir ganska så isolerande, och förmågan att sysselsätta sig när man är ensam under dagarna är mer eller mindre en utmaning:) Jag saknar att kunna åka till stan, träffa vänner och känna friheten i att röra mig vart jag vill – men visst har detta också varit en nyttig erfarenhet med sin charm på sitt vis.

Idag, måndag, fick jag den stora äran att följa med Mrs Femi till den lokala markanden. Hon har tidigare sagt att det är så mycket som händer på marknaden och att man helst vill spendera så lite tid som möjligt där och därför har hon avrått mig från att följa med. Men nu bad jag riktigt snällt och sa att jag normaltsett brukar tycka riktigt mycket om de lokala marknaderna utomlands så jag skulle säker älska även denna, samt att detta är min sista chans att få uppleva detta. Så med detta sagt, fick jag följa med och jag skulle vara hennes svans mer eller mindre – vilket jag mycket flitigt lyckades med, trots en del hinder på vägen..samt Mrs Femis mycket smidiga och snabba gång! (det märktes att hon helt enkelt var van, mer än vad man kunde säga om mig:D Efter en dryga timme på marknaden var det dags att åka och när vi närmade  oss utkanten av marknaden hörde jag en mörk röst som då inte lät nigeriansk..och till min häpnad så passerade det en vit lång man, ca 35 år, bakom mig och fortsatte sedan bortåt – med mig fortfarande stirrandes på hans bakhuvud. (Min reaktion av att stirra förvånade även mig, men detta var den första ljusa/vita/oyibo mannan jag sett under mina 9 veckor!!..så jag kunde kort sagt knappt tro mina ögon) Med detta sagt så ska jag nu också erkänna att jag kanske ändå kan förstå mångas reaktion här när de ser mig/oyibo – mycket stirrandes och många häpna blickar helt enkelt. Kanske skulle jag ropat på mannen och bett om att få ta en bild med honom med diverse kommandon så som ”hug me more”..?! Dock missade jag min chans – men en nyttig upplevelse som ledde till en givande reflektion:) Sen ska det tilläggas att efter att vi lämnat av Mrs Femi i hennes affär så ville Michael åka till en videoaffär, så jag följde glatt på och – tro det eller ej – men där träffade jag på yttligare 3 oyibos, denna gång med mer mod i kragen och lärdom från den tidigare reflektionen så hejade jag glatt på dessa glada ungdomar. De var från England och tillhörde en grupp som har varit i Nigeria i nu 2 månader för att jobba mot HIV/aids. Jag berättade även för dom om hur jag under mina 9 veckor här inte sett en enda ”white person” här och nu har jag plötsligt fått se 4 stycken samma dag, och jag berättade om mannen från marknaden – som visade sig vara ledaren för gruppen (efter att jag beskrivit hur mannen såg ut och varpå de fyllde i ”yeah, that’s our leader, he looks like Jesus, don’t you think?” Och det gjorde han faktiskt, dvs ljus man med skägg och lång brunt hår – så ”västvärldens Jesus” så att säga). För att sammanfatta min marknads-upplevelse så var det en mycket givande och rolig stund, kort sagt ett perfekt ”avslut” på äventyret här med diverse dofter, sevärdheter, lustigheter och andetag!

 

Uppsatsen är nu så gott som klar, jag fick tillbaka den från min handledare och den är nu korrigerad – fler justeringar väntar säkert för det känns som att den aldrig riktigt kan bli helt färdig. Som det ser ut nu så består uppsatsen av 35 sidor, inkl försättsblad osv. Ibland kanske det mest gäller att bara sätta punkt så att säga, vad vet jag.

 

Trots mina nu snart 9 veckor i detta land så är det så mycket som jag fortfarande inte riktigt begriper mig på. Framför allt när det gäller om något är en komplimang eller inte. Ännu en gång gäller detta exempel min hudfärg – jag, Michael och sen av sjuksköterskestudenterna (som bor i ett hus lite längre bort nu när de är här för sin praktik i två veckor), vi tre satt och tittade på en sändning från en kristen konferens som pågick i Lagos under föregående vecka och där på scen var det en mörk och en ljus kvinna som sjöng samt två ljusa män som spelade instrument. SSK-studenten kommenterar då ”Anna is so much wither than them, so much wither” och detta sagt med ett stort leende. Varpå jag förvånat frågar om hon menade att JAG var vitare (för enligt mig var de mycket blekare förövrigt) och hon nickar och svarar ”Yeeeees.” fortfarande leendes. Så, antingen är jag jättevit och det är ren fakta, eller så är det en komplimang att säga att någon är ljus/vitare eller så finns det säkert en helt annan förklaring – som säkert är mycket logisk…men bara inte för mig just nu.

 

Detta är nog mitt sista blogginlägg för denna resa, så verkligen tack för all er uppmuntran, kärlek och omtanke under mina andetag här i Nigeria. Ett varmt och innerligt tack!! Sen har jag lovat familjen att tacka speciellt för alla godsaker så som smakprov på både svensk-mat och godis – speciellt tack till Sanna, Lovisa, Johanna, Monika + alla Skrettings, pappa och familjen för allt gott medskickat! Verkligen uppskattat, både av mig och familjen här som glatt mumsat på! Imorgon kl 15.15 (svensk tid) lyfter jag från Ilorin för att flyga till Abuja, varifrån jag sen på fredag flyger vidare till Sverige och allt julmys (som jag saknar - speciellt doften av snö och kyla). Givetvis har jag uppskattat solen och värmen här, men doften av snö är sanneligen speciel :) Än så länge har jag lyckat att packa ner allt i en resväska, dock kvarstår lite mer packning så som datorn och tandkräm ect, men detta ska nog gå vägen kära vänner! - med lite övervikt säkert, men att ha lyckats att packa två resväskor i en är klart förundrande..kanske har jag kommit på skalmans knep/konst i att få plats med allt på liten yta?!

 

Jag är djupt tacksam för att få ha alla er underbara människor runt om mig och er kärlek stärker verkligen! Ni är sannerligen helt faaaantastiska allihopa!

 

Massa kärlek – och snart ses vi igen (äntligen!!!) På lördag anländer jag till Göteborgs Centralstation kl 12.25 - nu ska det bli spännande att se hur mkt snö ni har och hur kallt det är:D Charmigt kan jag tänka mig iaf!

Anna

 
Mitt hem under dessa veckor 
 
Underbara Mrs Femi (Victoria) på marknaden
 
En härlig kaos må jag säga:)
 
Chilin är nog det populäraste på marknaden, och en av Mrs Femis favoriter
 

Kommentarer
Postat av: Nathalie

Underbart att läsa, sm vanligt! Glad att läsa, och glad att du lärt dig massor och att du haft möjlighet att reflektera sa mycket! Det är det som gör dig rik och later uppplevelser berika ditt liv! Manga kramar och en god jul

2013-12-17 @ 16:56:31
Postat av: Sanna Välipakka

ANNA! Hahahahahah älskar din blogg. Du kan fortsätta skriva blogg hemma i Sverige tycker jag, för du gör det så bra!!!! Love you! Kom hem nu!

2013-12-19 @ 08:25:34
Postat av: Johannaaaaa

Åååh snart är du hemma, råttkärlek!

2013-12-19 @ 08:34:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0