resansandetag.blogg.se

Ni är helt beundransvärt fantastiska, var och en av er! Tänk att ni tar er sån tid att läsa bloggen och så uppmuntrande följer mina andetag här – blir tårögd gånger flera och har skrattat tills jag gråtit av era underbara kommentarer, sms och mejl!! Ni ska veta att jag är enormt tacksam för detta – det är ren nåd att få ha er i mitt liv <3

Dagarna här, och varje andetag, är minsann både lika lustiga som lärorika. Sen jag skrev till er förra gången har följande inträffat:

• Ännu ett exotiskt djur har visat sig på mitt rum
• Fått höra att det är ”vi” vitas fel att aids/HIV kom till afrika – och bett om ursäkt för detta
• Klokt att ät din mat med höger hand, och inte vänster
• Fått posera med främlingar framför mobilkamra och tagit order såsom ”smile”, ”look nice” och  ”hug me more”
• Gått igenom hav av känslor över 2 skivor bröd
• Druckit en mycket märklig dryck bestående av majs, ingefära, socker och diverse kryddor
• Fått beröm för mitt dansande – tydligen börjar jag allt mer kunna dansa som en Nigerian (enligt pastorsfruarna i kyrkan) Detta betvivlar jag förvisso men komplimangen togs emot med ett stort leende och uppmuntrar till fortsatta dansförsök av en uttittad oyibo!
• Fått bjuda familjen på mycket uppskattad ”svensk-lyx-middag” tack vare underbara Sannas försändelse av Pasta Carbonara – filmbevis finns!

Jag ska försöka förklara lite mer av ovanstående.  Här om dagen satt jag och skrev på uppsatsen och mörkret började falla, efter en liten stund hörde jag ett märkligt skrapande/nafsande ljud från ena hörnet av rummet (ca 1 meter från där jag satt). Jag tog min ficklampa för att kolla – kunde det vara en gecko  som leker ivrigt med AC (fungerar ej förvisso) som sitter monterad genom väggen i nedre hörnet..hm..kunde inte se något. Så jag fortsatte med skrivandet och plötsligt – ljudet var tillbaka! Jag var denna gång snabbare med ficklampan och fick till min stora förvåning syn på två svarta ögon som mötte mig och stirrade lika förvånat tillbaka – aaaha, en mus! (fast lite större, och här kallas det råttor fast de är mindre än våra svenska råttor..) En liten brun mus satt och tuggade i sig den blåa isoleringen runt AC. Våra blickar möttes under några sekunder, och sen plötsligt sprang han iväg utåt – och har inte setts till sen dess. "Exotiskt" djur, ja visst, men mycket söt och inte fullt så skrämmande.

Mr. Femi hade en god vän på besök en kväll förra veckan – tydligen hade vi hälsat en gång enligt honom då vi hade passerat med bilen och han hade sagt ”oyibo” och vinkat (tyvärr inte så ovanligt, så jag kunde inte specifikt säga när detta var och bad om ursäkt för detta). Han började samtalet med att det var trevligt att se en vit människa som försöker göra som Nigerianer istället för att försöka lära dem att äta med bestick – vad svarar man på det..? Jag sa att jag tycker om att få ta del av nya kulturer och var tacksam för vad jag får ta del av här.. Som sagt så äter man för det mesta med händerna, eller med en hand iaf, och eftersom jag är högerhänt så gör jag det mesta med höger – ex att öppna dörrar till, ta i pengar osv – så min logiska tanke är att vänster hand borde vara något renare. Givetvis tvättar jag alltid händerna innan maten, men det kändes skönt att tänka att vänster hand var något renare:) Under middagen sa mannen att han aldrig hade skådat någon att äta med vänster hand innan och skrattade. Han frågade om det var något fel med min högra hand, varpå jag med ett stort leende förklarade min tes och samtliga vid borde skrattade och jag likaså. Sedandess så äter jag nu igen med höger hand och tänker att det kan väl vara nyttigt med ”extra bakterier” – återstår att se:) Vad det gäller denna mannens val av samtalsämnen så kretsade de flesta om ”vita” och han tittar på mig och säger ”Did you know that it’s because of you white ones that we have aids and HIV here in Africa? And even cancer, we normaly don’t have it here but you brought it here.” Hm..vad svarar man på detta… Himmel. “ – Oh, I haven’t heard that before, how do you know that? And…hm, I’m very sorry..” Hans svar på detta var “I just know, we eat healthy and are health by nature but you eat so much processed food, and Africa was health before you white came.” Jag kände inte alls för någon het diskussion (man får ju välja sina fighter – right?) så jag sa att vi har blivit generellt sämre på att laga mat från grunden och tenderar till mer av ”snabbmats-diket” men att det nu börjar vända för att kosten uppmärksammas nu allt mer, och att utan tvekan så mår man helt enkelt bättre av ”husmanskost” och riktigt lagat än halvfabrikat. Med detta sagt så höll jag med honom i matfrågan men lyckades också undkomma diskussionen om vems fel cancer och HIV är.. Men jag kände mig klart fundersam och usel som vit och skyldig när jag gick till sängs, men vad sanningen är så är all sanning Guds sanning (eller hur Sanna) och jag kan inte mer än göra vad jag kan för att göra stunden/dagen bättre för andra.. svårt.

Mrs. Femi (Victoria) äger en affär med barn- och hushållsprylar och när hon avslutat sitt första jobb som lågstadielärare (skolan här pågår mellan 8:10-13:30) åker hon vidare till affären – hon är en mycket stark kvinna med driv må jag säga. Jag och Mr. Femi var och besökte henne i veckan och sen när vi skulle åka hem skulle Mr. Femi bara köpa en sak i en ”kiosk” intill hennes affär, så jag stod glatt och väntade tills jag plötsligt hörde en tjej/kvinna ropa ”Oyibo, come! Come!”, jag tittade på Mr. Femi som stod några meter längre bort och fortfarande funderade på vad han skulle ha och sen sa jag till kvinnan ”Oh, sorry, I can’t, I have to leave soon. I’m with Mr. Femi” och pekade på Mr. Femi. Hennes svar på detta ”Come oyibo, take a picture” och jag svarade ”Oh, I’m sorry, I don’t have a camera (kameran hade jag inte på mig utan den låg i bilen)”, men kvinnan stod på sig och sa ”Come, Oyibo, come! I have a mobile”. Nu kunde jag bara inte säga nej längre, tittade på Mr. Femi som fortfarande stod vid kiosken och jag gick till kvinnan som var 5-10 meter bort och hennes vän kom med en mobil. Kvinnan tog då redigt tag i mig och poserade och sa åt mig ”smile oyibo, and look nice”. Första bilden tagen (och jag leendes). Kvinnan var inte nöjd och sa ”hug me more”…andra bilden tagen. Den var hon nöjd med, sen ville hennes vän som tog bilderna också vara med på en bild så samma sak hände igen – tredje bilden tagen. Kvinnan som nu tog bilden sa ”oooh, you smiled more on her’s, I want that too” och kameran lämnades över till hennes vän och fjärde bilden tagen. Nu stod Mr. Femi och tittade på vad som försiggick med ett stort leende, och jag sa ”I havet o go now, but have a nice day and may God bless you” och som svar fick jag ”yes oyibo, thank you”. Klart märkligt. Jag kan bara föreställa mig hur kändisar känner när någon vill ta bild med dem, och ger diverse kommandon om hur bilden ska vara…

Bröd med myror har inträffat några gånger nu, och i helgen fick jag bröd med myror och fläckvis med grönt mögel – inte allt för påtagligt men ändå närvarande.  Ni må tro att en rad av känslor sköljdes över mig, likt badbaljan jag har när jag duschar. Mrs. Femi har många gånger berättat om hur folk försöker lura en genom att sälja gammalt men kallar det färskt. Därför är det viktigt att noggrant inspektera vad som köpes och i möjligastemån besöka de på marknaden som man vet är pålitliga – dock går inte detta alltid. Mrs. Femi, kvinnan som kämpar och sliter med en sån hängivelse och trofasthet, har under åren fått allt sämre syn (hon är nu närmare 50 år, vilket förövrigt inte alls syns) och har därför svårt att se dessa myror. När jag en dag i min förvåning sa ”oh, soooo many ants” och det sprang ett flertal myror på min tallrik – för mig klart synbart – men Mrs. Femi som kom för att ”inspektera” kunde inte se dem… Efter att ha suttit och pratat om hur svårt det är att lita på folk här, speciellt på marknaden och efter att ha hört henne prata om att hennes syn blir allt sämre – och då höra med vilken smärta och frustration hon säger det med – kan jag bara inte med att påpeka att brödet är gammalt eller invaderat av myror för att än en gång göra det tydligt att vi blivit lurade. Jag vet inte hur många myror jag ätit än sålänge och fler lär det bli, men jag sköljs över med hinkar av känslor då jag känner så med och för Mrs. Femi och önskar så att jag kunde göra något, samtidigt som vetskapen om mögel och myror inte riktigt ökar aptiten. Hjärtekramp, det är vad det är, följt av tyngre andetag.

Från ena saken till den andre, så i kyrkan i söndags – alla dansandes givetvis – och jag likaså (fast med en söt liten flicka på 8 månader på höften denna gång) så var jag tydligen iakttagen av pastorsfruarna som satt framme vid talarstolen. Att jag är iakttagen är jag medveten om förvisso, men försöker hela tiden att förtränga detta, men denna gång sa Mrs. Femi till mig på kvällen sen när vi var hemma att hon och de andra fruarna hade pratat om hur bra jag dansade – haha, åh himmel, dansa är en glädje men inget jag skulle säga att jag är ”bra” på, men så roligt att höra! Och kanske var det den lilla flickans förtjänst – samma flicka förövrigt som kom till mig förra veckan. Sen efter gudstjänsten är det en kvinna i kören som säljer en vit dryck i återanvända petflaskor, Mr. Femi hade bett henne att bjuda mig på en flaska (som han sen betalade för) så att jag kunde få smaka på mer av det kulturella. Jag är ju inte den som tackar nej, utan tackade allra ödmjukaste för gåvan och neg  - en klart ”spicey” smak med påtagliga kryddor, främst ingefäran, samtidigt som den var korning och något sträv mer likt filmjölk. En klart spännande upplevelse, kanske inget jag önskar att få dricka igen men tacksam för erfarenheten. Det är alltid en lika svår balansgång mellan att visa tacksamhet för stunden och ge beröm för vad de bjuder på, men samtidigt inte vilja visa för mycket tacksamhet så att de bjuder på det igen så att säga – svårt. Men som sagt så är jag innerligt tacksam för alla dessa generösa gester! Och försöker SÅ att betona min tacksamhet EXTRA mycket när det är något jag gillar (eller har mindre svårt för) i förhoppning om att när det bjuds på något så kanske blir något av det sistnämna :)

Jag mår mycket bra ska ni veta och trivs så med familjen och vännerna som tar så väl hand om mig – sen fylls hjärtat av tyngre hjärtslag med den påtagliga fattigdomen runt om och livets utmaningar här, men det är väl dessa ting och upplevelser som får ens hjärta att växa och min bön är verkligen att kunna förvalta denna insikt och erfarenhet. Vad det gäller uppsatsen så är jag nu halvvägs i mitt transkriberande och hoppas att kunna börja med analyserandet av resultatet nästa vecka.

Massa kärlek och tusen kramar till er alla – ni är saknade och innerligt efterlängtade! Och TACK genomljuvliga Sanna för dina medskickade brev och för Carbonara-såsen du skickade med! Den var mycket uppskattad av samtliga runt bordet – speciellt av Mrs. Femi! <3

Anna

Fullt levande och glad :)

Söta små getter lite här och var...:) Har dock inte smakat get än, ska tydligen

vara gott - men lite segt.

 

Söta barnen i kyrkan, pojken till vänster dricker drycken jag beskrev,

han har förvisso snart druckit upp, men ni ser lite av det iaf:)

 

Alltid så fulla av bus och liv <3

 

 

 

 

Ni ska bara veta hur det värmer utifrån och in (inte bara Nigerias stekande sol) utan även era kommentarer, sms, telefonsamtal, hälsningar, tips och gåtor!! Jag smälter i hjärtat gång på gång (och inte bara av den stekande solen som sagt) – tack för att Ni finns och för allt ert stöd! <3

Som jag redan nämnt nu så är solen här verkligen stekande varm, det har varit otroligt varmt nu ett par dagar och till och med Mr & Mrs Femi påtalar denna värme på pustar minst lika mycket som jag. Sen har jag givetvis stunder (minuter) då jag kan stå i solen och njuta (dels för att jag har lovat en hel del av er att njuta av solen åt även era vägnar, men även för att det är otroligt skönt med värmen), men tro mig när jag säger att man inte klarar många minuter i solen utan att man nästan försvinner till en svettpöl. Man ligger även och svettas under fläkten…tänk er.

Lärdomarna i en annan kultur är många och jag får ofta lära mig nya saker, tänkte dela några punkter av min nyfunna kunskap:

1, Om du ser en bil parkerad någonstans med en vattenflaska ställd på den, så är det inte grattis vatten-utdelning för de som går förbi utan det är helt enkelt ett tecken för att bilen är till salu. Mycket logiskt – tydligen, speciellt enligt Mr Femi.

2, När det serveras gröna bananer på bordet så ska de ätas, och inte invänta mognads-stadiet, för att tydligen finns det olika sorter bananer här så som gula (som vi har i Sverige, bara det att våra är lite större), gröna - och hör och häpna, det finns röda bananer! Sen finns det givetvis matbananer som jag brukar kalla dom, men  här heter de plantine. Matbananer är verkligen en av mina stora favoriter att äta – påminner lite om potatis, men såå mycket godare, speciellt med lite salt på.

3, När någon kommer fram till mig och säger ”oyibo, give me cash/dollar” så kan det helt enkelt förklaras med att jag förväntas ha massa cash/dollar på mig att dela ut – detta var den mycket enkla förklaringen jag fick av Mr Femi (värdpappan där jag bor) som ville förklara ”kulturen”. En förklaring som jag redan hade antagit, men vet inte om hans förtydligande fick mig att se lättare på saken eller få en tryggare känsla när någon ser helt seriös ut med fast blick och ber om cash/dollar.. Haha, åh detta viting-syndrom.. Vad gör man?

4, Hudfärgen är tydligen inte bara en färg..hm.. Jag ska förtydliga det hela. I kyrkan nu i helgen som var, så satt jag och lekte lite med en liten flicka i mitt knä efter gudstjänsten och det kom fram en kvinna och satte sig intill som pekar på flickans hand och sen på min och säger: ”How does this make you feel? Isn’t this too black for you?” varpå jag något förvånat svarar ”Oh sorry madam, I’m not sure what you mean madam. It’s only the skin and nothing more. Do you think I’m too white?”. Där hon då svarar ”Yes, it is not good. This dose not look good when you sit like that”. Hm.. Jag svarar med ännu mer förvåning och säger ”Oh, madam, I’m very sorry but I don’t understand what you mean, for me it’s only skin madam” och försöker avsluta konversationen med ett leende, som hon något ansträngt svarar med ett leende tillbaka. Vad hon helt menade med detta vet jag då inte, jag har pratat med den här kvinnan vid ett flertal tillfällen och hon är en mycket kärleksfull och älskande person, så jag antar att denna händelse hamnar i ”dialekt-missförstånds-facket”.

5, Artighet här är mycket viktigt, och man tilltalar alltid med Sir, Mr, Miss, Mrs, Madam, Mam eller Pastor. Gör man inte det blir det en klart knepig stämning – tro mig. Så nu graderar jag mig hellre med att försöka passa in så många ”titlar” som möjligt i varje mening.

6, Har du just fått en bok så håll hårt i den, iallafall tills du har hunnit läsa klart den ;) På gudstjänsten, inte den som nu var utan den innan, så fick jag en bok av en man som stoppade mig just utanför kyrkan (pastorerna hade just kommit på idéen att under kollekten skulle alla ta ett varv fram till talarstolen och sen ett varv utanför för att sen ta sig tillbaka till sin plats) för att ge mig en lapp där det stod: ”Anna, I asked my wife to give a book. Do have a nice week day. Isaac” och mycket riktigt så fick jag en bok sen efter gudstjänsten av en kvinna (som förövrig är samma kvinna som veckan senare frågar mig om hudfärgen..). Jag tackade så mycket för boken och lovade att läsa den. Under veckan satt jag och läste, för att batteriet i datorn hade dött pga ingen el så jag kunde inte skriva, och när jag hade kommit en bit in i kapitel två ropar Mrs Femi att det är dags för lunch. Inne som jag var i boken så tog jag med mig denna utan att direkt tänka på det, och under lunchen berättade jag att jag hade fått en bok, av en man i kyrkan, som jag nu hade börjat läsa och tyckte att den var intressant. Jag frågade henne om hon hade läst den, varpå hon svarar ”Noo, I haven’t but it could be a good book for me to read in my story” och sedan tog hon boken och sen dess har jag inte sätt den. Jag har försökt hinta genom att fråga hur det har gått för henne med läsandet och att jag gärna fortsätter att läsa den när hon är klar..varpå hon svarar ”yeees, thank God!”. Spännande.

7, En annan lärdom är att alltid se vart du sätter fötterna, och bli aldrig för bekväm där du bor – det kan kosta dig livet. I slutet av förra veckan så på kvällen började jag göra iordning mig inför natten och tvättade ansiktet i badrummet för att sen kliva ut ur ett ljust badrum in till ett mörkt sovrum (jag försöker att ha lampan tänd så lite som möjlig i rummet där jag sover för att inte locka in flygande små saker, utan hellre locka in dom till badrummet som jag sen stänger dörren till). Men när jag just klev ut ur badrummet sätter jag ner min fot samma sekund som jag ser en skorpion bara några centimetrar från min fot – varpå jag då hoppar till och tar ett större kliv ifrån skorpionen, tänder lampan, slänger på mig en något mer anständig tröja än de nattlinné jag bär, för att sen hämta Mr Femi som sitter på sitt kontor ca 6 meter från mitt sovrum. Jag frågar honom om han kan vara så snäll att hjälpa mig med en skorpion på mitt rum – hans blick blir genast allvarig och han hämtar snabbt en kvast för att den följa mig in på rummet där jag pekar vart skorpionen befinner sig, och efter två slag vart livet för den lille skorpionen över. Mr Femi lämnar rummet med ett leende och säger ”Thank God for the light! It was good that you could see it”. Usch. Jag vet förvisso inte hur dödliga dessa små ting är, men jag har då rakt inte tänkt testa heller. Och minnesbilden från den sekunden då jag sätter ner foten, skorpionen försöker huggandes nå min fot samtidigt som jag hoppar till och tar ett större kliv..den minnesbilden finns kvar och jag tittar ofta efter vart jag har mina fötter. Och att bli ”för bekväm” hemma nu vet jag inte om jag blir igen, samtidigt som jag inte heller kan gå runt och vara rädd – så det mina kära och nära, det är jag inte, men ni må tro att jag är mer ”vaken och noggrann” nu i alla fall.

Det får vara nog med lärdommar för denna gången. Jag mår annars bara bra och svettas en hel del, som ni säkert förstår vid detta lag nu. Alla intervjuer är nu gjorda, de sista två gjordes idag (onsdag) och nu är det massa transkriberande, analyserande och skrivande som väntar :) Jippi!

Samtalet om turistkidnappning kom upp häromdagen förresten, och jag lovade Mr. Femi att hälsa pappa att i den regionen jag befinner mig är det ingen fara alls för detta, men att vi kanske inte ska resa just till de andra regionerna. Och skulle det mot förmodan komma någon hit för att kidnappa mig – så skulle kidnapparna vara tvungna att kidnappa Mr. Femi, hans fru och hans 4 (vuxna) barn först innan någon i familjen skulle tillåta att jag skulle bli kidnappad! Så, frukta ej pappa, familj och vänner – ni ska veta att jag känner mig hur trygg som helst här (undantag från ormar och diverse djur förvisso...) och alla här tar så väl hand om mig så! :)

Jag fortsätter att njuta av solen och skriver på så flitigt jag bara kan – så länge jag har el det vill säga – och tänker ofta på er och hur otroligt fina Ni är! <3

Anna

Stekande varmt!:)

 

Ovan: Helt underbara löften om "maximum satisfaction" på brödpåsen! Undrar om de är med eller utan myror de syftar på :) Fritt för tolkning hade jag sagt :)

Ovan: Tänker på mina underbara vänner som skriver sin uppsats i Indonesien - A piece of Indonesia even in Nigeria <3

Ovan: No smoking in... Good to know!:)

 

 

Jag kan då lova er att det inte är många gånger i mitt liv som jag har mött en livslevande kalkon på vägen. Här springer de runt lite varstans och det tillhör lite av vardagen att höra deras lustiga läten, dock kan jag lova er att det är något mindre charmigt när man vaknar kl 6 av att en ”kalkon-kör” är utanför ens fönster och låter som aldrig förr. I förrgår, söndag, hade jag en mindre charmig dag i detta charmiga land. Det var egentligen inget speciellt som hade hänt, jag hade bara sovit dåligt och blev väckt av generatorn som startades kl 5.30 för att pumpa vatten – tänkte först att det kan nog inte hålla på så länge så jag försökte somna om, men när den äntligen stängdes av var klockan 7 och jag hade inte lyckats somna. Då var det heller inte mycket kvar av tiden innan klockan skulle ringa för min del så jag släpade upp mig ur sängen för att börja min dag. Klockan närmade sig så sakteliga tiden för gudstjänst, och jag blev hämtad av Mr Femi som bestämt kl 8.30 (han hade själv åkt till kyrkan kl 7 för bönemöte för pastorerna etc och kom tillbaka för att hämta mig då själva gudstjänsten skulle börja). De annars charmiga vägarna här där man guppar och skumpas fram var betydligt mindre charmiga den dagen och jag önskade så att jag bara genom min tankegång skulle lyckas att räta ut vägens alla ojämnheter – men ack, inget mirakel på den fronten. Väl framme på gudstjänsten så visade det sig att det var ”Thanksgiving-sundag” (detta är tydligen varje första söndag i månaden), och då är det ingen predikan utan alla som vill får skriva upp sig på en lista för att ge sin tacksägelse eller berätta ett vittnesmål om vad Gud har gjort för dom – och det var otroligt berörande och charmigt till en början..tills klockan började passera 3 timmar av detta och där varje person var lika noga med att förtydliga vad som hade hänt genom att berätta om och om igen samma sak med frasen ”Maybe you don’t understand what I meen, so let me explain by saying this..” som återkommande punkt – och den här frasen kunde lätt komma 3-4 gånger per tacksägelse/vittnesmål. Mycket charmigt och vackert till en början, men efter en tid var det svårt att sitta med samma leende, hahaha. Ni måste verkligen förstå att tiden här är något jag är oerhört tacksam över och mycket tycker jag är oerhört charmigt, men usch vad den här söndagen inte riktigt var min dag. Jag brukar normalt kunna glädjas och njuta av deras sätt att sjunga och dansa – och även om deras kör här består av ca 7-8 personer (som var och en oftast har en egen mick) och där det mer spelar roll hur högljutt du sjunger än hur ”rätt och tonsäkert” du sjunger så är det vi fler tillfällen än ett där jag önskat att jag hade haft med mig lite papper för att smyga in i öronen (speciellt eftersom jag alla gånger jag varit i kyrkan nu har blivit placerad just framför högtalarna – som hellre låter för mycket än för lite) och ni må tro att vassa tjut från ”rundgångar” kommer relativt regelbundet. Jag kan verkligen beundra många gånger deras inställning i vilken glädje det är att få lovsjunga Gud, och hellre ”ge allt och ta ifrån tårna” än att inte sjunga alls med rädsla för att sjunga fel – men den här söndagen var det många gånger då jag önskade att jag stannade hemma med täcket över huvudet, helt klart. Speciellt sen när det väl var dags att åka hem igen, drygt 5 timmar senare, och ett av bilens däck hade fått punktering så det krävdes ett däck-byte. Vilket påbörjades till alla muttrar utom en ville ge vika så ”experthjälp” påkallades.. Så drygt en timma efter att vi först skulle åkt, åkte vi..haha en tålamods-prövande dag med stekande sol :)

 

Mentaliteten kring att fråga den ”vite” om pengar och diverse gåvor finna även här (och inte bara i Rwanda, vart ifrån mycket av min afrika-erfarenhet kommer ifrån). Här om dagen skulle Mr Femi och jag åka och köpa vatten från en fabrik som packeterar dricksvatten i plastpåsar (ja, mycket märkligt), men det finns även vatten att köpa i flaskform men det är mycket dyrare så vi köper i plastpåseform. Där, när Mr Femi var i full gång med att räkna antal plastpåsar och betala så kommer det fram en kvinna med en mycket skarp blick och frågar mig ”What’s in your pockets?” varpå jag drar upp en sliten mobil ur höger ficka och visar och då hon säger ”OK, and what’s in your other pocket?” och då jag tar fram en skrynklig pappersservett och säger ”What are you searching for madam?” – där hon då svarar ”Give me cash..!”. Haha, och tur för mig så hade jag inte ett öre på mig så jag kunde svara ” Oh, no I cant’, I dont have any, sorry”. Hon såg en aningen förolämpad ut tills en annan kvinna som stod och lyssnade på vår ”konversation” börjar skratta och frågar henne ”why are you trying to get the oyibo’s (den vite på yoruba) money?, där kvinnan då svarar med ett skratt och jag står med ett mycket ansträngt leende och fattar ytterst lite – borde jag ha känt mig hotad eller var allt bara ett skämt? Med tanke på hennes min till en början så verkade det då inte vara ett skämt, men ack jag försöker ju bara fortfarande lära mig deras kultur så vad vet jag..:)

 

Första bilden från ovan år från den lokala shoppen där vi handlar det mesta, ex myggspray och toalett papper - barnen på bilden är ägaren till affärens barn.
Bild 2 (mitten) är mysa barn från kyrkan jag går i.

Bild 3 är ett härlig gäng från kyrkan som jag hänger en del med, killen i svart t-shirt är sonen (Micheal) i familjen jag bor hos.

 

Däremot har de inga direkta klädkoder och jag känner mig helt fri i att klä med i vad som faller in för dagen, detta är förvisso med undantag för söndagar och gudstjänsten – för då rackans ska det kläs-upp! Har dock inte så många klänningar med mig mer än en, så den har jag haft nu en söndag iaf..kunde inte med att ha den igen följande söndag så körde på tunika och svarta byxor (tokvarmt förvisso). Det krävs klart lite planering på kläd-fronten inför varje gudstjänst, önskar många gånger om att min fina vän Johanna var här – en av mina kläd-experter!

Med stor glädje kan jag berätta att intervjuerna är igång, och vid skrivande stund har jag nu lyckats genomföra 1 pilot-intervju och 3 intervjuer (3 av 6)! Så tacksam för hur fint det flyter på, men ack vad det är tidskrävande att transkribera intervjuer (speciellt med tanke på de dialekt-missuppfattningarna jag upplevt under min tid här än så länge). Folk talar verkligen bra engelska (majoriteten i alla fall), men med en såå lurig dialekt.. det blir nog bättre och lättare med tiden att förstå :)

Jag mår mycket bra i det stora hela, men ni ska veta att ni är saknade – har många foton med mig som jag ofta tittar på. Jag är så otroligt lyckligt lottad och rik som få ha underbara människor runt om mig som Ni!

Tack alla älskade vänner, familj och stöttande-förebilder för all er kärlek och uppmuntran! Och för alla underbara kommentarer, ni ska bara veta hur de värmer och ger goa skratt!

Vi hörs nog snart igen! Massa kärlek och värme från ett skymmande Nigeria,

Anna