Kulturer och dialekt-utmaningar
Underbara och högt älskade vänner, familj och inspiratörer – varmt tack för alla era kommentarer och tips! Det värmer innerligt och många skratt blev det! Dessvärre ökar fortfarande myggbetten efter både killer-myggspray och nytt myggnät (tydligen finns det något knott-liknande djur som tar sig in genom nätet och knappt är märkbart förens man efteråt sitter kliandes på alla dessa bett). Och efter den charmiga kommentaren om bl.a. Järnladyn så har jag börjat fundera en om det kan ha varit så att även Margret T. duschade i rödbrunt kallvatten – vem vet? Nicknames brukar ju alltid ha ett ursprung, så varför inte likaväl från detta, och sagt utan att kommentera på hennes politik.
Häromdagen fick jag en mycket roande fråga av frun i huset, Mrs Femi, som undrade varför jag aldrig ber om varmt vatten för att duscha i. Jag kunde inte mer än att le stort och säga att jag antog att alla duschade i kallvatten här eftersom att det inte finns någon ström att värma vattnet med. Hon log minst lika stort tillbaka och sa att de förvisso duschar kallt, men att de för min skull kunde starta generatorn en stund på morgonen för att värma vattnet åt mig. Hahaha, vadå lagom viting-lyx, men jag tackade allra hjärtligaste och sa att det gjorde mig inget att duscha kallt – om inte annat ett bra sätt att vakna på ;) Lite oss emellan så självklart hade det varit skönt med ialla fall något varmare vatten än vad jag duschar i nu, men inte mellan himmel och jord kan jag med att duscha ”finare” än vad självaste Herr och Fru Femi gör :) Och jag har svårt att tänka mig att känslan av fräschhet efter en kall dusch med balja och skrubb inte kan slås på långa vägar med varmt eller ljummet vatten. Men hjärtans tack fina Mrs Femi för omtanken!
I fredags blev jag bjuden på bl.a. lever och hjärta (från vilket djur fick jag dock inte klarhet i men skulle gissa get), dock till min glädje så låg det även en bit fisk i samma gryta som jag lyckades ta istället till min ugali-liknande-pudding. Mr Femi i huset berättar ofta hur kan gillar lever så faktumet att han skulle äta middag lite senare så han satt och jobbade (a k a tittade på fotboll) så hade jag inget dåligt samvete alls av att lämna leverbiten kvar i grytan! Däremot fick jag vara med om ytligare en spännande upplevelse till frukosten på lördag. Allt är framdukat på morgonen och de har gjort iordning en tallrik och ställt fram äggröra med tomat (och chili förstås) och en påse med bröd samt lite pålägg till detta så som peanut-butter och BlueBand (smörliknande fast everlasting och behöver inte stå kallt). Jag brukar lägga äggröran på mackan för att undkomma BlueBand (som inte smakar så illa direkt, men av Rwanda-erfarenhet blir det lite knepigt i kroppen och jag vill inte ens veta vad det innehåller egentligen), men nu när jag ätit upp halva mackan nummer 2, efter att redan ha ätit en med äggröra, ser jag hur småsmå saker rör sig på tallriken. Det är alltså små röda minimyror som kryper ut från brödet.. De påminner klart om pissmyror i Sverige (de små och röda) fast dessa är nog till hälften i storlek. Hm – vad gör man nu då kan man ju fråga sig. Jag kan ju inte INTE äta upp, när jag vet att de alltid äter allt på tallriken, och med vetskapen om att jag redan ätit 1,5 macka redan så kan jag ju bara inte med att lämna…Så ja, jag åt upp – men ni må tro att tanken av det hela inte roar nu (men kanske blir en bra story för barnbarnen).
På söndagen må ni tro att jag granskade brödpåsen innan jag tog för mig – och till min glädje syntes det inte några synbara små gäster! Jag åt och var redo för att åka till kyrkan 8.30 (Mr. Femi hade redan åkt vid 7 men skulle komma tillbaka för att hämta mig lagom tills start av själva gudstjänsten). Ni må tro att det dansas utan dess like på en nigeriansk gudstjänst och nu ska man ju inte räkna tiden under bönen – men få kan be som nigerianer! De täcker verkligen livets alla aspekter och efter ca 10 min (och minst 20-tal amen under vägen) så påbörjas nästa bön med att ex pastorn säger ”and let pray for this…”. Så härligt, men ack så ovant. Efter den förvånansvärt korta gudtjänsten (2,5 timmar) så småpratar man med massa olika – många pastorer och dess fruar blev det kan jag lova! Dock har jag fortfarande lite svårt med att komma in i dialekten de har här och många gånger skippar de bokstäver i ett ord så man förstår inte riktigt vad samtalet är kring. Men oj vad roligt när polletten trillar ner och det är vid fler än 10 gånger som mitt ansikte lyser upp mitt i en diskussion just bara för att jag äntligen fattat vad det är vi egentligen prata om. Och en hel del charmiga missförstånd blir det ska ni veta, ex då jag står och pratar med en av pastorerna och frågar jag honom ”Have you had a busy week with much work?”, varpå han svarar ”Hm, let me see how we can arrange this, I havet o talk to Mr. Femi but of course you should come and experience more of Nigeria!”. Haha, åh ja, vad svarar man på det mer än ”Oh, thank you very much! As long as Mr. Femi is not busy I believe it would be very nice, thank you!”. En annan lustig sak var när en rar liten tjej på 15 år frågade mig “ Are you thaaasty?” varpå jag svara ”What, do you wonder if I’m tasty?! Och hon säger ”Yeeees, are you? Maybe you want water?”. Hahaha, och mitt stora leende dyker upp igen och jag säger ”Ooh, you wonder if I’m thirsty, no but thank you very much!
Jag mår annars mycket bra, och njuter i stora lass av den färska frukten och alla intressanta kultur-samtal som vi har under kvällarna. Både Mr och Mrs Femi är två varmhjärtade medmänniskor som tycker om att diskutera politik, skillnader i kulturer och gärna poängterar västvärldens rikedomar men också förfall. Klart spännande och givande!
Med massa kärlek och tacksamhet,
Anna
Saker och ting har sin charm
Landat!
Hör nu på, govänner, så ska jag för er berätta ...
Förberedelserna är i fullgång!
Det närmar sig avresedatumet med stormsteg, tiden går verkligen fort och jag slås allt mer av att resan faktiskt kommer bli av. Det här är en resa jag länge har drömt om att få göra - tänk att få bli beviljad Sida stipendie för att skriva MFS (minor field studies) i Nigeria!
Jag vet inte riktigt vad som väntar mig mer än att jag kommer bli uppmöt på flygplatsen av Trevor - en man som jobbar inom Lepra Missionen och är han som ha hjälpt mig mycket med det praktiska inför. Jag vet också att jag kommer få hyra ett guesthouse (gästhus) på sjukhusområdet, men sen vad det innebär det får framtiden visa. Främst av allt så vet jag att ett äventyr utan desslike väntar - och kära pappa, jag lovar att vara försiktig!
Kommer sakna er alla, och ser hjärtans framemot den 16:e okt då jag kommer få se en del av er innan jag åker.
Massa kramar och Tack för att Ni är just Ni!
Anna
